Emmy Nordmark fångar bollen på mittlinjen och tar några steg framåt. Nordmark ser en utgrupperad Guifförsvarare komma rusande emot henne, så hon viker kroppen åt vänster och släpper iväg ett skott i jämnhöjd med sin egen höft, under armen på försvararen, och ser bollen rulla in bredvid motståndarnas målvakt. Hela sekvensen, från att Sofie Svarrer Hansen plockade upp ett missat skott bredvid sin målbur till att den ligger i Guifs, har tagit kanske två sekunder.
Anfallsspel, schmanfallsspel.
Att kvala neråt kan vara ett helvete. Att kvala neråt kan vara ett glödgat spett intryckt under skinnet, längs med ryggraden, ett långsamt roterande över en bädd av brinnande kol i precis lagom fart för att inte glida in i medvetslöshetens barmhärtiga omfamning. Att kvala neråt kan innebära att tankarna jagar varandra med brännbollsträ och motorsåg genom hjärnan, vad händer om det går åt skogen, skammen, förnedringen, sveket mot publiken, klubben och staden.
Eller så är det som för Emmy Nordmark.
Hon gjorde fem mål under matchens första 18 minuter, hon gav Boden en kudde av lugn och trygghet som laget kunde vila resten av matchen på – och hon såg ut att älska varenda sekund som hon spenderade på planen. Nordmark har en krigares själ, en vinnares huvud och ett bultande, blödande Bodenhjärta – och jag slutar aldrig imponeras av hennes förmåga att prestera utan att fundera.
I andra halvlek kröp hemmalaget närmare, men underläget blev aldrig mindre än två mål innan Boden hittade sina linjer igen. Fler än Nordmark klev fram – Svarrer Hansen, Lopes, Pettersson, Bergdahl, Ölén, Johanna Widgrens två mål från ingenstans, rakt i ansiktet på Guifs slutforcering – men hon fanns ändå ständigt närvarande. Satte straff i viktigt läge. Sprang in avgörandet med en och en halv minut kvar. Småsaker, såna som gör att ett helt lag andas ut istället för tuggar underläpp.
Och nu, vågar jag påstå, är det klart.
Det här var ju Guifs chans. Om hemmalaget vunnit den här, om det där kvalnervgiftet kunnat sprida sig i Bodentruppen, om osäkerheten fått fäste, om…
Bla, bla, bla.
Inget av det där hände därför att Boden i grund och botten är ett bättre lag än Guif och för att Emmy Nordmark aldrig lät sina lagkamrater glömma det.
Jag kan inte se hur Boden ska förlora två matcher i rad mot det här motståndet medan man vrålas fram av en hel stads frenesi och förhoppningar.
Det finns bara en liten brasklapp.
Spelarna får inte bli för heta.
När ”Kekke” Harlin tog över som huvudtränare hade han redan analysen klar. Kortfattat gick den ut på att Boden, på grund av sin höga fart, gjorde för många tekniska misstag. Han har försökt åtgärda det, försökt få spelarna att välja sina lägen bättre, att pränta in vikten av att inte precis samtliga spelmoment måste ske i högsta möjliga fart hela tiden, att det är bättre att växla tempo och få större säkerhet i spelet. Det där låter lätt, men det handlar i någon mån om att flera spelare ska göra våld på instinkter som följt med dem en hel karriär, och att det gått så bra på så kort tid är ett mindre mirakel. När laget blir pressat, stressat, till exempel stundtals i andra halvlek här, händer det att man fortfarande faller in i gamla invanda – och felaktiga – hjulspår.
Som jag ser det är Guifs enda hopp att det händer igen.
Å andra sidan: Det är ett problem som Bodenspelarna slagits mot och kämpat med sedan tränarbytet. De borde vara vana vid det här laget.
Fördel Boden? Det är bara förnamnet.