Johanna Fällman har aldrig gjort mål på hemmaplan förut. Hon har gjort mål borta, hon har gjort mål i de utlokaliserade hemmamatcherna i Piteå – men här, på ishallen i Luleå, har hon aldrig fått nätet att rassla.
Förrän i kväll.
Fällman gjorde viktiga 2-1, krysset var ledigt, Sveriges största publik jublade för första gången över hennes fullträff och efter matchen förklarade hon sina känslor.
”Skitsamma. Vi är i final. Så jävla skönt.”
Det här var en utandning snarare än en framgång, det här laget har en målbild och ett tryck på sig som ingen annan damorganisation i vårt land, och SM-final är i grund och botten en axelryckning.
Kanske var det därför Luleå/MSSK var så blekt.
Djurgården har tappat tunga pjäser till den här säsongen och slutade bara fyra i tabellen, 13 poäng efter trean Modo, vilket sannolikt ses som en liten missräkning. Trots det finns det stora kvalitéer i laget – framför allt taktiska. Luleå/MSSK har dominerat serien både offensivt och defensivt – men Djurgården har ändå släppt in exakt lika många (få) mål som titanerna från norr. I den första matchen var det som att de glömt bort sitt DNA, sina ryggmärgsreflexer, efter Luleås chocköppning med ledningsmål redan efter 21 sekunder.
Nu var det annorlunda. Nu var det på riktigt.
Gästerna åkte mer skridskor, täckte fler skott, spelade pucken snabbare och bättre. Gästerna offrade sig, slet och klöste sig in i semifinalserien och hemmalaget var skakat. Trots att Melinda Olsson gjorde ännu ett tidigt ledningsmål fick man aldrig spelet att stämma, det såg aldrig bekvämt ut, spelet blev aldrig lätt och ledigt. Kvitteringen kom fullständigt rättvist, och trots att Luleå gick ifrån till 4-1 innan andra var slut var det som att Djurgården vägrade ge upp. 2-4. 3-4. Skott i ribban bakom Omberg!
Det går inte att undvika att tycka en smula synd om det här laget.
För samtidigt som Djurgården gör en i stora drag perfekt match, samtidigt som man får Luleå/MSSK precis dit man vill, så finns de där. Karvinen. Hiirikoski. Nordin. Ferno. Wakefield. Stenberg, Olsson, Hoegh-Persson, Fällman…
Det är som att Apollo Creed, Ivan Drago och Clubber Lang slagit sig samman för att försöka sänka Rocky Balboa – samtidigt.
Det spelar liksom ingen roll hur solid gard du har. Det har ingen betydelse hur snabba kontringar du kommer med.
Till slut är du tillräckligt trött, tillräckligt sliten, tillräckligt frustrerad för att tappa fokus. Det kommer alltid att dyka upp åtminstone en lucka – och du kommer att få sota för det.
Luleå Hockey/MSSK har ett lika stjärnspäckat lag som i fjol, men min bild är att det är bättre balanserat. Jag lär återkomma till det här i finalspelet, men även om Emma Eliassons avsked till ishockeyn var en sorg för alla utom Leif Boork ger det också Jenni Hiirikoski ett större utrymme. Det är inte av ondo, hon är ändå världens bästa back. Det här är ett lag som tål lite knack i maskineriet, det behöver inte betyda skillnaden mellan himmel och pannkaka, om motståndarna tar bort en eller till och med två kedjor finns det åtminstone en till som har god kompetens att avgöra matcher.
Den bredden har inget annat lag i Sverige.
Vilka motståndare som väntar i finalen återstår fortfarande att se.
En sak är dock klar: De kommer att få ett helvete.