Många av er har naturligtvis följt med i den följetong som pågått i NSD under drygt en veckas tid. Förra veckan berättade vi om ett antal medlemsmotioner som kunde kosta klubben miljoner, i tisdags klarnade bilden en smula och i onsdags krävde jag lite pragmatism från klubbledningen.
Jag fick det - och fansen fick åtminstone delar av vad de ville - när klubbdirektör Peter Jidström presenterade sitt åtgärdspaket i gårdagens tidning.
Man kan resonera att det här är ett mjukt agerande av klubbledningen. Man kan tycka att Luleå Hockey viker sig för en högröstad men ändå rätt liten klick av sin publik.
Men jag ser det inte så.
Det här var ett av de första stegen mot något som kan bli riktigt bra.
Jag har skrivit tidigare att jag inte tycker att fansen äger någon bestämmanderätt i viktiga strategiska beslut. Människor som känner för mycket tänker ofta för lite, men det betyder inte att samtliga känslor är fel.
Och när fansen faktiskt har rätt är det bra för klubben att göra som de vill.
Det är nämligen ett sätt att göra klubben populär - även utanför de inbitna supportrarnas krets. Det är ett sätt att hitta tillbaka till rötterna.
Det här är ett fördumningens, försoffningens, tidevarv.
Efter den totala tv-täckningens intåg har klubbledare över hela hockey-Sverige lagt sina solbrända pannor i djupa veck.
Frågeställningen är enkel: Hur ska folk lockas till arenorna - trots att tv sänder varje sekund?
Svaret har, hittills, unisont varit att upplevelsen ska förpackas i ett slags bärbart vardagsrum. Publiken ska skämmas bort, det ska bli bekvämt att gå på idrott, ingen ska behöva förta sig.
Hur det har fungerat? Tja, fråga er själva när ni är bekvämare - i soffan eller på ishallen.
Ingen ishall kommer någonsin att kännas som mitt vardagsrum. Oavsett hur bekväma stolar som sätts in i Coop arena blir de aldrig skönare än min egen soffa - och jag kommer aldrig att kunna sätta mig på Coop i kalsonger utan att bänkgrannen tittar konstigt på mig.
Det här är en dogm som vi måste våga utmana.
Jag har varit på rätt många idrottsevenemang runt om i världen, jag har sett både det ena och det andra. Visst vill jag ha en hamburgare på hockeyn, kanske till och med en hjälpligt kall öl, men det jag verkligen kan längta efter är de upplevelser jag fick när jag var tio år gammal.
# Att tränga sig upp på apberget två timmar innan match och inte våga lämna sin plats fast man var så kissnödig att man inte visste hur man skulle klara sig genom första perioden.
# Att skicka tomtebloss till grannen, att tända dem, att se glöden sprida sig i hallmörkret.
# Att tvingas hålla för öronen eftersom den korrugerade plåten och betongen skapade resonanser som fick trumhinnorna att blöda.
# Att överösa Ove Molin och Håkan Loob med svordomar, att jubla över Stefan Jonsson, att skrika så att rösten inte längre bar i bilen hem.
Det kommer aldrig att vara lika bekvämt att se hockey på ishallen som hemma. Däremot kan stämningen bli högre, fansens gemenskap starkare och känslan av att "jag var här när det hände" kan slå en rakt i ansiktet.
Det kommer aldrig att hända i vardagsrummet.
Jag tror att anledningen till att så många människor fortfarande går på idrott i Sverige - trots att det finns så många högkvalitativa alternativ på tv - inte har ett smack med öltält, coverband, frågestunder med spelarna eller ansiktsmålningar att göra.
Det handlar om något helt annat: Klubblojalitet.
Om Luleå Hockey vill bli större ska man fortsätta på den inslagna vägen. Billiga biljetter på ståplats, ännu billigare till ungdomar. Lyssna på fansen när de är värda att lyssna på, gör ett Luleåtempel i arenan, gör allt för att skapa en bra stämning i hallen.
Fokusera på hockeyn - och släpp den här beklämmande tanken om att kringarrangemang och bekvämlighet är sportens frälsning.
Det som pågår i Coop arena är inte samma sak som det som pågår i Kulturens hus.
Om Luleå Hockey behandlar sin publik som att det enda som spelar någon roll är underhållningen är jag rädd för att publiken snart inser att det som pågår snarare är ett folklustspel med Stefan och Krister än en storslagen Broadway-show.
Då får Luleå Hockey verkliga problem.