Ända sedan genombrottsåret 2018, då han slutade sjua i OS-slalomen, har potentialen funnits där. Han har åkt fort på träning, fått till enstaka monsteråk här och där – men har gång på gång på gång kört ur i avgörande lägen.
Kristoffer Jakobsen, från Storklinten, har genom åren blivit smått synonym med ordet uråkning. Så till den milda grad att det satt sig som ett spöke i skallen på 29-åringen.
Men han har aldrig gett upp, han vet kapaciteten som bor i kroppen och har hela tiden hoppats på bot och bättring. Inför den här säsongen bestämde han sig bland annat för att byta ut hela sin utrustning för att komma till rätta med problemen.
Men när helgens världscuptävlingar i klassiska Kitzbühel skulle avgöras hade han ändå hunnit med tre uråkningar sedan säsongspremiären, så att den första pallplatsen sedan 2021 skulle komma här och nu kändes minst sagt långsökt.
För alla utom Kristoffer Jakobsen.
Ett magiskt förstaåk räckte till ledning inför andra. Sedan den eviga frågan: Skulle han klara av att ta sig i mål?
Jodå. Den här dagen, framför ögonen på Arnold Schwarzenegger på läktaren, var Jakobsen aldrig i närheten av att misslyckas. Ett snabbt och säkert andraåk räckte till en andraplats i mål – och det syntes både lättnad och glädje i Jakobsens ansikte.
Den första världscupsegern närmar sig dessutom. Tysken Linus Strasser var bara 14 hundradelar före svensken i mål.
Lite surt kanske, men jag tror att det här känns som en vinst för Kristoffer Jakobsen. Nu kan han sänka axlarna och få lite andrum inför fortsättningen. Han har visat världen att han har andra kvaliteter än att bara köra ur.
Förhoppningsvis var det här en viktig vändning i karriären också, och inte ska det behöva dröja två år till nästa pallplats.
För min del blev det tydligt när pallplatsen var säkrad: Att det är få personer jag unnar en framgång lika mycket som Kristoffer Jakobsen. Han har slitit nog nu, hoppas verkligen att han njuter ordentligt.
Till sist, skidskytte. Med bara veckor kvar till VM i Nove Mesto ser läget mörkt ut för de svenska åkarna, inte minst för systrarna Öberg från Svensbyn. Det var länge sedan vi såg dem både skjuta och åka så här svagt.
Men det där får vi grotta ner oss i en annan gång.
Den här dagen tillhör Kristoffer Jakobsen.