Håkansson: Jag hade unnat Peter Larsson så mycket mer

Det var så han blev känd och det är så han lär bli ihågkommen.
Kungen av Düsseldorf.
Av någon anledning var det just i den tyska staden, några mil ifrån holländska gränsen, som Larsson trivdes som bäst. Där var han oslagbar i flera år. Där staplades segrarna på rad.
Där var han... ja, kungen.
Att han nu lägger av kommer minst sagt som en överraskning. När NSD pratade med honom för bara ett par dagar sedan mörkade han sitt beslut med stor skicklighet. Då berättade han om hur fokus låg på OS och att han satsade allt på att ta en plats i truppen.
Men han ville förmodligen meddela sin abdikering på sina villkor, i ett samlat pressmeddelande, vilket jag i och för sig har full förståelse för.

# Larsson tog motvilligt sitt beslut att ge upp för de ständigt återkommande sjukdomarna som faktiskt har saboterat stora delar av hans karriär.

Om det inte hade varit alla förkylningar, ibland flera månader långa, hade Larssons karriär blivit betydligt mer framgångsrik. Då hade meritlistan även ha kunnat innehålla ädla medaljer från både VM och OS.
Jag minns speciellt en NSD-intervju för två år sedan, då Larsson petades från VM-sprinten - endast tio dagar före tävlingen. Anledningen var de ständiga infektionerna.
Larsson berättade, som alltid, öppenhjärtligt om hur det kändes och hur han mådde.
- Jag är sjukt bitter och ska jag vara ärlig har jag stor ångest. Man undrar ju varför man är sjuk så ofta och vad det egentligen är för fel på mig, sa han.
Men trots alla tester som gjorts under åren hittades inget fel. Därför utgick man bara ifrån att det var ett virus som ständigt spökade. År efter år efter år.
Dessutom har Peter Larsson ofta haft en jäkla otur.
Som i OS i Salt Lake City, som jag själv hade äran att bevaka på plats.
Då var Peter Larsson i sin bästa ålder och i toppform. Vi gjorde en förhandsartikel där han stod sida vid sida med Bergnäsets stora legendar. Sven-Åke Lundbäck trodde att Larsson var redo att slå världen med häpnad på samma sätt som han själv hade gjort vid OS i Sapporo 1972.

# Men OS slutade på ett sätt som liksom har varit typiskt för Peter Larssons karriär.

I kvartsfinalen trasslade han in sig i en polack, men jagade vidare och lyckades på ett heroiskt sätt slugga sig till semifinal på målfoto. Det var en så imponerande uppvisning att vi svenska journalister började känna doften av ädla medaljer. Det låg succé i luften. Norrbottninsk succé.
Men dråpslaget kom precis när Larsson höll på att värma upp som bäst.
Polacken hade lämnat in en protest, som i all hast gick igenom. Larsson var diskad och svenskarna skrek upprört om justitiemord. Det blev överklagan och en desperat jakt mot tiden och för ett ögonblick verkade det som att Larsson trots att skulle få åka. I full fart sprang han mot starten i hopp om att den skulle uppskjutas och motprotesten hinna behandlas.
Men alla försök var förgäves. Semifinalen gick i väg - och kvar i startområdet stod Larsson och såg sina drömmar krossas.

# Jag har inte glömt den besvikelsen. I fyra år hade han drömt om den dagen, bara för att bli bestulen på sitt livs största ögonblick.

Men även om Larsson aldrig fick sina stora mästerskapstitlar tror jag att hans konkurrenter kommer att minnas honom med den största respekt. För när han väl fick vara frisk och träna ordentligt var han en av världens absolut bästa. Kanske till och med den allra bästa.
Med sina sex världscupstitlar går han in i den norrbottniska skidhistorien strax bakom giganterna.
I vilket fall som helst var han defintivit en av de skönaste idrottsprofiler jag har stött på genom åren. Larsson har alltid haft en sån skön distans till både sig själv och sin skidåkning och eftersom han är så verbal har intervjuerna med honom alltid blivit minnesvärda.
Jag hade unnat honom så mycket mer och känner spontant att det här inte var ett värdigt slut på hans karriär.
Å andra sidan är det logiskt.
Tyvärr kunde den inte ha slutat på så många andra sätt.