Ända sedan Jonas Rönnqvist slutade som tränare för Luleå Hockey har klubbens herrlag drabbats av en monstruös formsvacka per säsong. I år tog Stefan ”Skuggan” Nilsson över huvudansvaret och de som trodde att det skulle bli rättning i leden bedrog sig. Luleå Hockey klev på nytt ner i träsket för exakt fem matcher sedan och marscherar nu snabbt mot nytt klubbrekord i förlustsvit.
I det korta perspektivet är det inte svårt att analysera vad som hänt.
De tänkta stjärnorna är helt enkelt för dåliga.
Julius Junttila och Kael Mouillierat har kompetenser men är för begränsade för att bära ett topplag i SHL. Jacob Lagacé är inte en center för de två första kedjorna i en guldjagande klubb, Bill Sweatt är långt ifrån den form som han hade i Brynäs – och då har jag inte ens nämnt Tim Kennedy. Hur karln har fått göra NHL-matcher kan jag för mitt liv inte förstå, än så länge har han inte visat upp en enda av de egenskaper som Luleå behöver: Intensitet, ledarskap, arbetsmoral, styrka, fysik, speluppfattning, skott eller snabbhet. Jag pratade med en före detta elitseriespelare som på fullaste allvar hävdade att han, efter ett decenniums uppehåll, nog hade kunnat göra betydligt större nytta för Luleå. Det kan framstå som posering och skryt – men sanningen är att inget jag sett Kennedy göra motbevisar honom.
Fram till för fem matcher sedan räddades Luleå ändå av sin tredjekedja. Hedman, Emanuelsson och Falk ligger fortfarande etta, trea och femma i interna poängligan – och tillsammans med Joel Lassinantti gav de arbetsro åt det sviktande lagbygget. Det är inte de som ska göra det, de ska komplettera snarare än producera, och nu när de gått ner sig en smula ser vi resultatet.
Luleå är på väg rakt in i väggen.
I år igen.
Det för oss in på det långa perspektivet – och det oroar mig verkligen.
Albert Einstein hävdade att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om det stämmer är något allvarligt galet med Luleås organisation. Tre år i rad har nämligen i stort sett samma sak inträffat – utan att någon i ansvarig position verkar kapabel att se det som något mer än olycksfall i arbetet.
En gång är ingen gång. Tre gånger kan lika gärna betyda undergång.
Jag har varit pappaledig under hösten, jag har följt det här laget på mycket större avstånd än normalt, det har sina baksidor men också en stor fördel.
Med avstånd ser man ibland en större del av bilden. Just nu ser jag en oerhört bister verklighet: Jag ser tänkta stjärnor göra saker som, om de utfördes av en juniorspelare, skulle få oss att skaka på huvudet och döma ut hens chanser till elitseriespel för all framtid.
Det här är sanningen: När lagets tänkta ledare inte jobbar häcken av sig i varje given situation, när de fuskar med det defensiva arbetet, när de tar egoistiska hämndutvisningar och drar på sig avstängningar, drabbar det inte bara laget för stunden. Det skickar också signaler om att ”det är så här vi gör i i det här laget”.
När blev Luleå Hockey en förening för fuskare och slöfockar?
Var det när Lars ”Osten” Bergström valde att göra sig av med jobbiga, krävande spelare som Chris Abbott och Per Ledin, de som kunde och ville ryta ifrån i omklädningsrummet? Var det när Stefan Enbom sa att klubben har fullt förtroende för sportchefen trots att han misslyckats än en gång? Var det när styrelsen hummade med i Enboms åsikter utan några drastiska åtgärdskrav?
Oavsett vilket så är det dags att kavla upp ärmarna och börja frakta bort skiten – skottkärra efter skottkärra.
Jag tycker om stora delar av Luleå Hockey, juniororganisationen ser fin ut och damlaget är ett rättesnöre för ett helt hockeyland. Men, och det här är den bistra verkligheten: Ingen av föreningens övriga verksamheter överlever särskilt länge utan ett herrlag som presterar i den absoluta Sverigetoppen.
Än så länge har klubben klarat sig tack vare mirakulösa upphämtningar från de tunga svackorna. Det farligaste föreningen kan göra nu är att förlita sig på att de vändningarna är regelbundet återkommande.
Gör något innan det är för sent.
Tror ni inte mig går det bra att ringa någon i Örnsköldsvik.