Det är ju så.
Allt här i världen har en början – men allt har även, tyvärr, ett slut.
Jag var på plats den där magiska kvällen i Borås, onsdagen den 16 april 1997, då Plannjas tog sitt första SM-guld.
Det var en euforisk glädje. Det var unga män som festade natten lång under kristallkronorna.
Plannja hade nått sitt mål – men jag tror ingen ens kunde drömma om att den kaxiga uppstickaren från Luleå precis hade inlett en era som skulle vara i över tio år.
Så länge har Plannja dominerat svensk basket på alla fronter.
Men nu är det över. Den gyllene tiden är förbi.
Den tog slut här ikväll i Fyrishov och även om det inte kom som någon chock direkt gjorde det ändå ont att se.
Det gör alltid ont att se hjältar falla.
Jag led med Plannjatrion Enbom, Rosendahl och den fantastiska Larsson. De gjorde precis allt de kunde, de tog ut allt som fanns i de gamla kropparna för att på något sätt, vilket som helst, kunna lura tiden.
När Jim Enbom kastade sig handlöst rakt in i Uppsalas bänk för att rädda en hopplös boll blev jag nästan varm inombords. Så mycket hjärta – och så mycket förtvivlan när han tvingades inse sanningen.
Jag har hackat och klagat på Jim Enbom hela säsongen, inte minst nu under slutspelet. Jag har många gånger tyckt att han varit direkt dålig – men efter den här matchen måste jag verkligen hylla honom.
Ni måste förstå situationen: en absolut fullsatt Fyrishov där en stor del av publiken hade tagit som sin kvällsuppgift att knäcka Enbom. Varje gång han rörde bollen möttes han av ett tungt buande.
Inte många hade pallat en sån behandling.
Men Jim pallade. Det var som om han tog buropen som bränsle, som tändvätska, och omvandlade det till den bästa basket han kanske har spelat på hela säsongen.
Han sänkte treor, tog returer, spelade grymt försvar och stred som en Luke Skywalker mot hela världen.
Tyvärr räckte det inte. Den här gången heller. Tre jämna förluster är grymt, men ingen slump. Uppsala var helt enkelt lite för bra.
Direkt efter matchen hade jag ett mycket bra samtal med coachen Mattias Kenttä.
Vi pratade om allt, historien, nutiden och framtiden. Kenttä har velat så mycket, han vill fortfarande hur mycket som helst – men han är också realist.
– Nu är vi här. Det går inte att se bakåt och drömma sig till en svunnen storhetstid. Det här är Plannja idag: vi slutade sexa i serien och flög i tre raka i slutspelet. Det är sanningen.
Det där sa han med en stor portion smärta.
– Jag är givetvis inte nöjd. Ingen i Luleå kan vara nöjd med den här situationen. Nu ska vi analysera och gå vidare, men jag tycker inte att Plannja hör hemma här.
Men mitt i realismen fanns ändå den där frustrationen, smärtan att leverera det sämsta resultat Plannja har gjort på 15 år.
– Redan när jag skrev på för Plannja, redan från dag ett, har jag vetat förutsättningarna. Men ändå har både jag och laget varit övertygade om att det ändå skulle kunna gå på något sätt, att vi ändå skulle nå ända fram.
Jag förstår honom, men tycker inte att ett sånt resonemang är rättvist.
Vi måste komma ihåg att David Visscher flög all världens väg i semifinal i fjol med ett betydligt tyngre, bättre och mer rutinerat lag än det här.
Mattias Kenttä må vara en jäkligt bra coach – men han är ingen trollkarl.
Frågan är nu vilken väg Plannja tar in i framtiden.
Jag tror inte att vi kan räkna med några spektakulära värvningar. Till det finns inga pengar längre. Däremot tycker jag att vi alla ska minnas hur hela den här fantastiska eran en gång började:
Med ett videokasettband. Med en värvning. Med Eric Elliott.
Min förhoppning är att Plannja kan hitta en ny Elliott någonstans.
En ny idol. En ny motor som kan föra föreningen in i en ny era.
Jag vet att det inte är någon liten önskning