Pandemin är hemsk som den är när det gäller död, misär och sorg. I det första ledet är det framförallt den äldre generationen som drabbas hårt av smittan. Men vad den här pandemin kan betyda för den yngre generationen på sikt, framförallt för barn och ungdomar, kan man nu börja skönja efter att RF presenterat siffrorna för LOK-stödet (statligt lokalt aktivitetsstöd) i Sverige för 2020.
Norrbotten har de värsta siffrorna i landet där idrottsaktiviteterna minskade med hela 19% under andra halvan av 2020 jämfört med samma tid 2019.
Det vi kan utläsa är att idrottsrörelsen blöder kraftigt. Och då menar jag inte elitidrotten som blöder ekonomiskt för att de har det jobbigt att betala skyhöga spelarlöner, utan jag pratar om det viktigaste av allt – breddidrotten för barn och ungdomar. Föreningarna som ska skapa framtida stjärnor men framförallt ge barn och ungdomar ett sammanhang och en meningsfull sysselsättning.
Risken finns att restriktionerna slår ut en hel generation idrottsutövare. Inte nog med att barn och ungdomar tvingats sitta på sina rum hemma och studera, de har inte heller haft en träning att gå till på kvällarna.
Vad betyder då det här på lång sikt?
Jo, min farhåga är att en mängd ungdomar, i alla åldrar från 7–20 år, inte kommer komma tillbaka till sin idrott när pandemin väl är över. Dels för att de har hittat andra intressen, dels för att de tappat sugen i och med det långa uppehållet.
Jag är inte orolig för de barn och ungdomar där idrottandet kommer naturligt via sportintresserade föräldrar, de kommer komma tillbaka. Däremot är jag orolig för marginalbarnen som inte har idrottandet i blodet utan mer har börjat för att vara med kompisar men inte har en målsättning med idrottandet. Jag tror att de blir svåra att locka tillbaka, nu när de vant sig med stillasittande framför skärmar, paddor, mobiltelefoner och streamingtjänster.
Lägger vi till de tappade sociala kontakterna som de vanligtvis får från skolan och träningen så är ekvationen inte svår att räkna ut. Det här scenariot kommer leda till ökad både psykisk- och fysisk ohälsa för barn och ungdomar som redan lever i pressad värld där trycket från att ensam kunna prestera i skolan hemifrån och samtidigt duga och hävda sig på sociala medier.
Det kommer, tyvärr, leda till utanförskap och ett fattigt sammanhang i de ungas liv.
Så därför vill jag göra ett upprop till framförallt föräldrar och föreningar där ute. När väl pandemin är över så krävs det rejäla krafttag. Föräldrar har ansvaret att se till att sina barn och ungdomar tar sig tillbaka till träningarna. Det kan komma att krävas tjat, men stå på er, det kommer löna sig ur ett längre perspektiv.
Sedan behöver också föreningarna, i ett led till att själva komma på fötter, köra en ordentlig satsning på att samla upp sina adepter när väl träningen öppnas upp. Gärna på ett övertydligt sätt så att barnen känner sig både sedda och behövda.
Vi får aldrig ta föreningslivet för givet. I stort sett varje förening har brist på ledare och vi ska ha stor respekt för de ideella timmar som läggs ner av föreningsmänniskorna. Föreningslivet behövs av flera aspekter för samhället. Därav ska ni känna stolthet varje gång ni betalar den årliga medlemsavgiften till er lokala förening.