Kalla avslöjar små bomber – men jag vill veta mer

Charlotte Kalla har aldrig varit lika öppen och utlämnande som hon är i sin nya självbiografi ”Skam den som ger sig”. Men när jag läser den lämnas jag ändå med känslan av att vilja veta mer. Mycket mer.

Magnus Ingesson och Charlotte Kalla – finns det en spricka i duon, undrar Moa Höjer.

Magnus Ingesson och Charlotte Kalla – finns det en spricka i duon, undrar Moa Höjer.

Foto: Carl Sandin

Krönika2023-11-01 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har intervjuat Charlotte Kalla många gånger. Det har varit i skidspåret, hemma i Tärendö, på hotellrum, efter medaljceremonier, i målfållan eller uppe på någon alptopp. Mellan 2009 och 2019 jobbade jag som sportjournalist på NSD, en tioårsperiod som råkade sammanfalla med Kallas storhetstid som längdskidåkare. Då vann hon bland annat sina sex OS-och VM-guld. Jag följde henne slaviskt.

Charlotte Kalla hade alltid en förkärlek till Norrbotten och NSD, tidningen som hon vuxit upp med hemma i Tornedalen. Därför bjöd hon ofta läsarna på hemma hos-reportage, exklusiva intervjuer och spännande citat.

Hon var trevlig, artig och för det mesta ganska glad. 

Men ändå alltid med en osynlig mur runt sig. En mur som hindrade alla, som inte var i Kallas personliga närhet, att komma åt hennes verkliga inre. Hennes kärna.

Vad som egentligen försiggick därinne var, under alla år, omöjligt att veta. Oavsett svarta, arga ögon eller ett strålande leende.

Därför såg jag med spänning fram emot att läsa hennes självbiografi ”Skam den som ger sig”, som hon skrivit tillsammans med DN-journalisten Johan Esk.

Skulle Kalla äntligen öppna sig på riktigt?

Svaret blev ja. 

Den nu 36-åriga skidhjälten bjuder på en spännande resa genom livet och karriären. Det börjar i barndomshemmet i Tärendö och slutar med att hon själv blir mamma till Alvin, snart fyra månader. 

Vi får följa på med från första parkett under bragdlopp som OS-stafettsträckan i Sotji och monsterklättringen upp för Alpe Cermis. Hon berättar om hjärtflimret i Ruka och mardrömsstafetten i Oberstdorf där hon blev svensk syndabock. För en skidälskare är allt det här mumma. 

Men för den som vill veta mer om människan Charlotte Kalla har boken också ett värde. 

Kalla skriver om sin inre röst. Den som skambelägger henne, hånar henne och gång på gång trycker ner henne. Rösten, som bor i hennes huvud, är med henne genom hela karriären. Den talar om för henne att hon inte ska tro att hon är något. Att hon vann bara för att de bästa saknades eller vallade bort sig. Att hon är en uppsnackad och värdelös bluff.  

Det här är sorgligt att läsa. Att Charlotte Kalla, av allt att döma, inte själv har fått tillåtelse att njuta av allt hon har gjort för Sverige och svensk skidåkning. 

Kalla bjuder på många godbitar i sin bok. Känslan är att hon på förhand har bestämt sig för att avslöja små bomber och bjussa på oväntade detaljer. 

Vi får till exempel veta att hon blev illa berörd av programledaren Peter Settmans numera berömda puss på Idrottsgalan 2008. Kalla skriver att om det hela hade skett idag så hade hon reagerat annorlunda. 

Problemet är att där tar det stopp. Vi får aldrig veta hur hon hade reagerat idag. Hade hon örfilat Settman? Stått på Metoo-barrikaderna? Bojkottat kommande idrottsgalor?

Det är just det här som skaver lite med Kallas bok. Hon skrapar så mycket på ytan. Jag vill hela tiden veta mer än det hon berättar. Hur smaskigt det än är.

Kalla skriver om Linn Svahns entré i landslaget, hur förvånad hon blev över den unga talangens frispråkighet och självsäkerhet. Kalla berättar att hon själv, som ny i seniorlandslaget, på ett helt annat sätt hade lutat sig mot de äldre och mer rutinerade åkarna. Det gör inte Linn Svahn, hon går sin egen väg, och det är oklart om Kalla uppskattar det eller inte. Vi får aldrig riktigt veta. 

Ett annat ämne är relationen till den personlige tränaren Magnus Ingesson. De två hade ett synnerligen tajt och lyckat samarbete under många år. Kalla beskriver honom som en fadersfigur och storebror som hon berättat allt för. Men mot slutet av karriären blev relationen svalare, i alla fall enligt Kalla. Hon kände inte samma tillit och uppskattning längre. Det gick så långt att hon till och med funderade på att byta tränare de sista åren. Det gjorde hon aldrig, men som läsare blir man nyfiken på hur deras relation ser ut idag. Pratade de ut? Är de kompisar nu? Eller finns den där sprickan kvar? 

Jag slukar Charlotte Kallas bok och lär mig massor om henne. Ändå vill jag veta mer. Om så mycket. 

Kanske hade den drygt 200 sidor långa självbiografin kunnat vara hundra sidor längre. 

Eller så får vi hoppas att Kalla skriver fler böcker. Jag kommer i alla fall att läsa.