En förlorares historia är minst lika intressant

NSD plockade fram fem personer som hade vitt skilda historier och helt olika skäl till att de aldrig nådde ända fram.
Någon gjorde ett medvetet karriärval, en saknade den mentala hårdheten, en dukade under för omgivningens krav, en tappade helt enkelt sugen och en fick inte rätt förtroende från tränarna.
Vi hade säkert kunnat plocka fram hundra till.
För så ser det ju ut i vår idrottsrörelse - de allra flesta blir inte stjärnor.
Jag skulle nog kunna sätta in mig själv i den kategorin: "Talang - som aldrig blev nåt".
Därför har jag med stort intresse läst varenda rad i vår artikelserie, jag har nickat igenkännande och känt stor sympati med våra utvalda "offer".
Deras historia är min, skulle man kunna säga.
En mental kollaps
Själv spelade jag pingis och det gick alldeles lysande fram till jag var ungefär 16.
Så långt tillhörde jag nog eliten i min ålder.
Sedan fick jag för mig att göra något av en elitsatsning. Jag sökte och kom in på pingisgymnasiet i Lycksele, träningsdosen ökades radikalt, liksom kraven på att faktiskt åstadkomma någonting och jag blev till och med värvad till en hårdsatsande klubb.
Där gick något snett. Jag drabbades av någon mental låsning som gjorde att jag inte kunde slå en backhand på en hel säsong. Det gick bara inte. Och ju mer ångest jag kände inför att slå den där backhanden desto mer givet var det att det skulle gå åt helvete.
Det var ungefär som när tennisstjärnan Miroslav Mecir inte ens kunde slå en serve i Wimbledon. Hjärnan tillät honom inte. Och nästan gråtande tvingades han förnedrad hysta över bollen med underhandssving.
Kom hem med svansen mellan benen...
Mitt skydd blev att sluta bry mig. Pingisgymnasiet blev ingen ärofylld period i mitt liv. Det blev allt fler partyn, sena pokerkvällar (bland annat med Björn Ferrys överintelligenta storebror Anders) och efter några månader väntade samtal med rektorn.
Tillsammans med mina förläldrar togs beslutet att Lycksele inte var rätt plats för unge herr Håkansson. Han skulle nog må bäst av att gå färdigt skolan i Luleå - vilket förmodligen var en helt korrekt slutsats.
Således kom jag hem med svansen mellan benen. Sparkad från idrottsgymnasiet.
Det var naturligtvis ett nederlag - men med facit i hand var det nog det bästa som kunde hända mig.
Tre år sedare var jag sportjournalist, en ny karriär tog fart och jag minns ett väldigt intressant möte 1991.
Då var jag 21 år och hade precis fått ett jobb på Expressen. Jag skulle göra ett reportage om Peter Karlsson och J-O Waldner, pingisstjärnor som hade tvingats in i lumpen, men fått en ganska specialsydd tjänst för att rädda sina karriärer.
Jag och Peter är jämngamla och hade mötts många gånger vid bordet. Men det märkliga var att jag inte kände någon som helst avundsjuka över att det var han - och inte jag - som hade lyckats.
I stället kom han fram och frågade ut mig om hur fasen jag hade lyckats bli reporter.
Peter Karlsson är en klok man och redan i 21 års ålder hade han börjat våndas över vad som skulle komma.
- Jag kan ju bara lira pingis och så jäkla mycket pengar gör man ju inte på det här, sa han.
Den ångesten har jag stött på många gånger i mitt yrke. Idrottare som gjorde valet att satsa allt, som kanske till och med lyckades - men som stod där som ett jäkla frågetecken den dag de insåg att karriären inte skulle vara särskilt länge till.
För hur många är det egentligen som kan dra sig tillbaka med några inspelade miljoner på banken?
Nej, de är ganska få. De allra flesta tvingas smått förvirrade försöka ta tag i en form av civil karriär.
Vem kan klandra?
Dennis Aulander började desperat att sälja kopieringsmaskiner, innan han hittade hem till sin basket genom ett jobb på Sanda basketgymnasium.
Så vem kan egentligen klandra Kostas Sarkissov och Johanna Holma, de som offrade en given elitkarriär för att lyckas på arbetsmarknaden?
Inte jag, i alla fall.
Men så dyker frågan upp i huvudet - den som Pierre Berggren så bra berättade om.
Hur bra hade jag egentligen kunnat bli om jag verkligen hade gett mig själv chansen?
Den frågan drabbade även mig. Således gjorde jag en comeback när jag var 28. Kanske mest för att återskapa en gemenskap med gamla pingiskompisar, men även för att se hur bra jag kunde bli. Ett litet experiment.
Fyra år senare hade jag svaret.
Jag blev ganska bra. Jag vann Luleåmästerskapen. Jag slog några elitspelare och kunde lägga av för gott med frid i sinnet.
Och svaret på varför jag aldrig blev något riktigt stort hade jag redan kommit fram till för länge sedan.
Jag hade helt enkelt för klent psyke, för begränsad talang, för svalt brinnande låga och för stor nyfikenhet på vad livet i övrigt har att erbjuda.
Men förlorare? Det är helt enkelt en tolkningsfråga.