Calle Halfvarsson.
I det senaste avsnittet av SVT:s fredagsunderhållning "På spåret" var ett av resmålen Gällivare. En bild visades upp på skidåkaren som gett namn åt ortens skidstadion varpå deltagarna i de båda burarna skulle gissa vem det var.
Svaren?
Olsson…
Jens Byggmark…
Magdalena Forsberg… (!)
Nog vet jag att det brukar vara lite si och så med sportkunskaperna bland deltagarna i det där programmet, men här fick jag faktiskt dra filten över huvudet och skämmas, på riktigt.
De kände inte igen den trefaldige OS-guldmedaljören Marcus Hellner.
Såhär i världscuptider är det därför på sin plats med en historielektion i grundläggande svenska idrottskunskaper.
VC-premiär i Gällivare 2008. En 23-årig hemmaåkare ligger utslagen i sjukstugan intill målområdet. Han heter Marcus Hellner, är i princip okänd för de flesta utanför den innersta skidkretsen och har just krigat till sig sin första världscupseger. Han fryser så att smärtan dunkar i kroppen, har svårt att prata och kan knappt ta sig upp på benen. När han en stund senare hämtat sig och förstått vad han just har gjort berättar han att han dragits fram av publiken utmed banan, att han fick ”sånt jäkla adrenalin i backarna” och kände att han ”bara kunde ösa och skita i hur det kändes”.
Det här var Hellner i ett nötskal. Han hittade krafter som egentligen inte fanns. Tog ut sig till max-max för att frälsa både sig själv, sitt landslag och sina fans. Växte till en gigant i avgörande lägen och förde Sverige till två raka OS-stafettguld.
Det har gått sex år sedan Marcus Hellner valde att avsluta sin karriär. Sedan dess har det gått utför i det svenska herrlandslaget. Han som skulle vara den naturliga arvtagaren, Calle Halfvarsson, har aldrig blommat ut som väntat. Därför känns det faktiskt lite sorgligt att han fortfarande är den störste profilen i laget, och att återväxten varit så svag de senaste åren.
Marcus Hellner.
Jag hoppas naturligtvis att åkare som William Poromaa, Edvin Anger och – för all del – även Calle Halvarsson visar att jag har fel i vinter. Men frågan är om de verkligen har det där lilla extra som krävs för att bli svenska guldhjältar?
Den där Hellner-egenskapen, ni vet.
Jag är inte så säker på det.
Therese Johaug gör comeback nu. Petter Northug pratar om OS nästa vinter.
Är det naivt att föreslå en comeback, Marcus Hellner?
Jag antar det.
Men man måste ju få drömma lite.