Linus Omark seglar genom luften, som vore han en trana som leder sitt streck nÀr det bryter i TorneÀlvens is och strandÀngarna vid Kukkola svÀmmar över. Han vrÄlar ut ett vÄrskrik, strÀcker ut vingarna och glider mot publiken. Han Àlskar dem. De Àlskar honom. Han Àr hoppet.
I lördags, ungefĂ€r samtidigt som Pontus Andreasson sköt Ă€nnu ett skott i magen pĂ„ ĂrebromĂ„lvakten Jonas Arntzen, satt LuleĂ„konstnĂ€ren Karin Mamma Andersson pĂ„ en scen i UmeĂ„ Folkets Hus. I ett samtal med Annika Norlin och författaren Cilla Naumann pratade hon om litteratur, konst och inspiration. NĂ€r Norlin, i vissa kretsar mer kĂ€nd som SĂ€kert, frĂ„gade hur Andersson visste att hon var fĂ€rdig med en mĂ„lning svarade hon tydligt: NĂ€r det inte Ă€r nĂ„got i den som retar mig lĂ€ngre.
Om det Àr sant Àven för hockeylag har LuleÄs herrar en bit kvar av sin skapandeprocess.
LĂ„t mig först sĂ€ga sĂ„ hĂ€r: LuleĂ„ gjorde en helvetes match. BĂ€st hittills. Jack Connolly. Frederic Allard. Einar Emanuelsson. Jesper Sellgren. Oskari Laaksonen. Oskar Eklind. Brendan Shinniminn, Isac Hedqvist, Linus Omark, Jonas Berglund. I powerplay, i fem mot fem, frĂ„n kanten, framför mĂ„l, tack vare egna prestationer och ibland andras, LuleĂ„ skapade chans, pĂ„ chans, pĂ„ chans. De jag skriver om, de som fastnade pĂ„ nĂ€thinnan, Ă€r naturligtvis lĂ„ngt ifrĂ„n alla â bara de allra fetaste och mest flottdrypande exemplaren.
De var legio.
Till syvende og sidst fastnar vi hĂ€r: NĂ€r en back som bokförts för ett mĂ„l pĂ„ sina 26 senaste matcherna Ă€r den som skickas fram för att skjuta sitt lag till kvartsfinal via straffslag sprutar det inte naturliga skarprĂ€ttare. I nĂ„gon mĂ„n Ă€r det dĂ€r LuleĂ„s problem bĂ„de börjar och slutar. För med en eller tvĂ„ naturliga mĂ„lskyttar hade Omark kunnat spela mindre â och sannolikt haft mer energi tack vare större positiv feedback pĂ„ sina passningar. Med en eller tvĂ„ naturliga mĂ„lskyttar hade powerplay varit betydligt spetsigare. Med en eller tvĂ„ naturliga mĂ„lskyttar hade LuleĂ„ avgjort den hĂ€r bastarden till slutspelsserie redan efter tvĂ„ matcher â sannolikt hade den inte ens existerat.
Med en eller tvÄ naturliga mÄlskyttar i laget hade LuleÄspelarna suttit hemma framför TVn och kollat pÄ presumtiva kvartsfinalmotstÄndare.
Men det blev ju inget av det.
Linus Omark har spelat lika mycket â lite mer, till och med â Ă€n sist han var hĂ€r sĂ€songen 21/22. Jag tror inte att det var sĂ„ det var tĂ€nkt, men jag förstĂ„r varför det blivit sĂ„. Med tanke pĂ„ den direkt skrynkliga situationen som laget befunnit sig i lĂ„nga stunder av sĂ€songen kĂ€nner Thomas âBulanâ Berglund naturligtvis ett visst mĂ„tt av tvĂ„ng att spela lagets bĂ€ste i sĂ„ hög grad som möjligt. Jag tror inte heller för en sekund att Omark uttryckt nĂ„gra tveksamheter kring detta faktum, han saknar varken ansvarskĂ€nsla eller passion. Problemet? Omark Ă€r inte 29 lĂ€ngre, inte ens 35, och kanske hade han behövt tvĂ„-tre minuter mindre per match för att vara frĂ€schare nu. Trots det skapade han chanser för sina kedjekamrater som det i stort sett krĂ€vs voodoo för att missa. Till sist tog han tag i det sjĂ€lv, lĂ„ngt in i första övertidsperioden, och Ă€ven om skottet hans tog i bakhasorna pĂ„ Juhani TyrvĂ€inen och studsade in var det hans mĂ„l.
Det var hans mÄl, det Àr hans lag.
Nu vĂ€ntar VĂ€xjö, det Ă€r som det ska vara, men det hĂ€r laget Ă€r ju inte riktigt som det ska vara. Var det hĂ€r en av de dĂ€r rondellmatcherna som Lars âOstenâ Bergström pratade om, de som bestĂ€mmer vars en sĂ€song tar vĂ€gen? Ingen vet, din gissning Ă€r lika god som min.
Klart Ă€r att det hĂ€r laget redan har gjort nĂ„got som fĂ„ klarar av â vĂ€nda en trematchersserie.
Kanske kan det svÀva nu.