Jag minns när en SM-finalförlust var ett litet misslyckande. När spel i Europa var vardag och hockeytemplet Delfinen packades med 7 000 åskådare. En tid när Plannja var den största maktfaktorn av alla. Förebilden, nyskaparen och visionären som handplockade vilka svenska toppspelare den ville samt några extra bara för att ingen annan skulle få dem.
Det var sisådär 20 år sedan och kanske kommer den tiden aldrig tillbaka. Vem vet? Men det går. Jag är hundra procent övertygad.
Men att leva i backspegeln har aldrig varit särskilt fruktbart. Det går förstås att lära sig historien men i elitidrottens värld är det nuet och framtiden som gäller. Och för det som en gång hette Plannja och i dag går under namnet BC Luleå ser läget minst sagt utmanande ut om vi ska använda Linkedinspråk.
Norrköping Dolphins har – sedan Mikko Riipinen och klubbdirektören David Bergström tagit över – galopperat förbi i rekordfart. Jämtland är under tränaren Adnan Chuks ledning är klubb med stor framtidstro som knuffat ned BC Luleå i näringskedjan och Borås är…Borås.
Sedan kommer BC Luleå och några till. Det är förstås ingen plats den åttafaldiga mästaren vill vara på. En klubb strax under toppen som ingen av konkurrenterna ser som en allvarlig utmanare.
Vi får aldrig glömma allt som gjort rätt genom åren – det är massor – men stagnationen är tydlig, kvartsfinalförlusterna för många och finalplatserna för få.
Men varför har det blivit så här? Det får förstås bli mina egna spekulationer, slutsatser och intryck.
1) BC Luleå är inte längre den klubb med överlägset störst plånbok. Den spelar förstås in.
2) Den sportsliga organisationen hackar. BC Luleå är inte längre ett tillräckligt intressant alternativ för svenska klasspelare och på importfronten har det blivit lika mycket fel som rätt de under flera år.
3) Tränaren Peter Öqvist har efter nio år kört fast i sin filosofi.
Frågan jag ställer mig: Finns verkligen drivet att vinna till varje pris fortfarande? Jag är tveksam och då krävs det en plan. En strategi. En vision för framtiden.
I svensk basket är det inte direkt kvantfysik att sätta ihop vinnande lag. Konkurrensen är betydligt mindre än stora lagsporter som hockey och fotboll. Norrköping Dolphins gick till exempel från konkursmässigt till svensk mästare på en sommar.
Men det krävs ett rejält jobb och några tuffa beslut för att kunna starta resan uppåt igen och det absolut viktigaste är att styra upp det sportsliga. Coachduon Peter Öqvist och Håkan Larsson är vid vägs ände. Det behövs en ny röst som ger ny energi. Ett fräscht namn som kommer in i klubben och gör något annorlunda. Umeås Boris Balibrea vore utmärkt. Ludwig Degernäs är ett annat intressant namn. Unge Joakim Källman känns också spännande.
Arbetet kring spelarrekrytering och scouting måste upp flera nivåer. Om pengar finns anställ en sportchef med ansvar och stort mandat att ta beslut. Skriv fast spelare på längre kontrakt och jobba med värvningar tolv månader om året. Det är inte hållbart att starta det arbetet i juni och med andan i halsen hitta den sista importspelaren i slutet på augusti.
Och till sist: Dra in mer pengar. Ett område jag är lekman på men det brukar faktiskt vara så att klubben med fetast plånbok har mest tur. Det har historien visat många gånger.