Allt är som vanligt. Luleå/MSSK spelar SM-final, Luleå/MSSK förväntas vinna guld. De senaste sex åren har det här laget vunnit allt som varit tillgängligt, sedan Munksunds damlag anslöt till Norrbottens största förening inför säsongen 2015/2016 har man bara missat guldet en enda gång, när HV71 vann semifinalen via två straffläggningar.
Luleå/MSSK har byggt upp en dynasti som inte har någon motsvarighet i det moderna hockey-Sverige. Det har inte alltid varit vackert, det har inte alltid varit lätt eller smärtfritt – men det här är ett lag som vinner. Under den här tiden har stjärnspelare kommit, gått, stannat kvar och lärt sig älska klubben – men en sak har varit beständig. Den saken är 173 centimeter lång, väger 72 kilo och heter Johanna Fällman.
Allt är inte som vanligt.
För i år spelar Johanna Fällman inte i Luleå Hockey. I år spelar Johanna Fällman sin hockey i New York, i den nystartade nordamerikanska proffsligan PWHL. Det är en händelse som ser ut som en tanke – för det är faktiskt från andra sidan Atlanten som det största hotet mot Luleå/MSSKs dynasti kommer.
Till nästa säsong kan några av de stjärnor som lett laget till monumentala framgångar försvinna. Den europeiska spetskompetens som existerar sitter i många fall i ett omklädningsrum vid Gammelstadsvägen. Noora Tulus, Daniela Pejsova, Ronja Savolainen, Jenna Pirttijärvi och Lisa Johansson saknar allihop kontrakt för nästa säsong. Att se Luleå/MSSK tappa tre-fyra spelare från topp tio i interna poängligan är långt ifrån orealistiskt och beroende på vilka de blir kan efterverkningarna bli massiva.
Luleås sportsliga organisation har vant sig vid att kunna luta sig mot några av de bästa europeiska spelarna när man modulerat sina lagbyggen. Vad som händer ifall man inte har tillgång till dem längre vet ingen. Nästa säsong ska det tillsättas både sportchef och ny tränare efter Jens Själin – men det är ingen naturlag att sådana rekryteringar lyckas.
Tänk om ingenting blir som vanligt?
Men det är då. Här och nu styr Luleå/MSSK och det finns inget som tyder på att Modo är laget som ändrar på det. Visst, det kan vara sista dansen – men än så länge är det är inget fel på fötterna.
Det är här spelarna kan valsa rakt in i evigheten.
Gör något som både ni och vi kommer att minnas.