Det har bara gått några dagar sedan Luleå Hockeys uttåg ur SM-slutspelet. Att förlora i en sjunde och avgörande kvartsfinal mot seriesegraren kan framstå som en framgång, en bragd rent av, speglat i hur resten av säsongen sett ut. Det kan framstå som att Luleå Hockey är en välmående förening, att man ökar beläggning och omsättning, att kassakistan blir djupare för varje år som går. Det kan framstå som att det här året bara var ett olycksfall i arbetet, att nästa säsongs trupp kommer att bli något makalöst spektakulärt och då, då jävlar…
Jag tror att man gör sig en otjänst om man inte har ett vidare blickfång än så.
Det finns många anledningar till att jag önskar att NSDs tecknare Åke Åkerlund fortfarande levde. En av dem är den här säsongen – den har nämligen varit en karikatyr på elitverksamhet. Föreningen hade mer pengar än någonsin, bättre fans än någonsin, mer positiv uppmärksamhet än någonsin och skulle bara slå in sista spiken i bygget som skulle befästa Luleå Hockeys plats på den allra högsta kullen i herrhockey-Sverige. Men sportcheferna Stefan ”Skuggan” Nilsson och Ulf Engman slant i slaget, spiken snurrade som en ilsken bålgeting in i örat på tränaren Thomas ”Bulan” Berglund samtidigt som hammaren fortsatte sin bana och slog klubbdirektören Stefan Enbom på knäskålen innan den träffade styrelseordförande Anders Olofsson på hakspetsen i baksvingen.
I stort sett det enda som lyckades var att Luleå duckade kvalspelet. Det går i sin tur att hänföra till beslutet att värva in Niklas Olausson, en starkt bidragande orsak till helomvändningen, och hylla den sportsliga ledningen för beslutet.
Men då ska vi komma ihåg att samma ledning skickade iväg honom från klubben för två år sedan för att han ansågs för dålig.
Samtidigt som herrlaget kämpat för att undvika kval på isen har klubbens makthavare svarat på frågor om klubbens juniorverksamhet i en artikelserie i NSD och Kuriren. Klubbens nye ungdomsansvarige Karl Fabricius berättade att ”om föreningen måste värva in spelare till fjärdekedjan så är det väl så”. Fabricius må vara ursäktad, med bara någon månad under bältet i ny miljö och roll kräver jag inte att han ska sätta ner den kommunikativa foten – men både tränaren Thomas ”Bulan” Berglund och sportchefen Stefan ”Skuggan” Nilsson ger uttryck för precis samma tankegångar i artikelserien. Saker bara händer. Det är som att det är omöjligt att göra något annorlunda, något bättre, och få andra resultat.
Jag tycker att varje norrbottning som spelar SHL-hockey i en annan klubb borde motivera en intern haveriutredning. Jag tycker att det faktum att klubben inte fått fram en habil utespelare ur egna led sedan Per Savilahti-Nagander är fog för både skam och djup självrannsakan. Men det som verkligen oroar är om synsättet på herrjuniorerna också smittar till andra delar av verksamheten.
Att herrlaget har så förtvivlat svårt att vinna? Att damverksamheten skapar utbrända spelare? Försäljning, sponsorer, kommunikation?
Det känns både visionslöst och handlingsfattigt.
Sammantaget tycker jag att det här målar det upp bilden av en klubb som behöver en ny strategisk plan. Men vem i den här organisationen ska besluta hur det arbetet ska gå till? Vem ska säga att nu räcker det?
Kan Stefan ”Skuggan” Nilsson – den ende tränare som entledigats under säsong i Luleå Hockeys historia – ens ge goda råd åt ”Bulan" med någon slags trovärdighet? Ska Stefan Enbom, vars främsta ledarmerit är fotbollssammanbrottet på Ruddalen med IFK Luleå 1992, bestämma sig för att nej, det här duger inte, nu bygger vi om den sportsliga organisationen? Ska Anders Olofsson, styrelseordföranden, för första gången någonsin sedan han tog över klubban presentera en någorlunda tydlig ståndpunkt, handlingsplan och målbild?
Ovanstående herrar har i runda slängar 50 år som ledare tillsammans i föreningen. Den sammanlagda skörden av SM-guld under den tiden är noll. Vill ni inte ha mer? Om ja – hur ska ni skapa en miljö där det faktiskt händer? Ska inte Luleå Hockey vara mer än 50 miljoner på banken? Vilka värden är det egentligen föreningen står för? Vars ska ni?
Jag skulle med lätthet kunna lista 99 förbättringsområden i Luleå Hockey. Herrlagets prestationer är bara ett av dem och ett SM-guld är bara ett första delmål, inte en slutstation.
Jag ser inte att nuvarande ledning är mäktig den långsiktiga uppgiften.