Hur känns det att tro att man ser sin lagkamrat förblöda? Hur påverkas man av de där inledande sekundernas gastkramande skräck, hur känns det när den där iskalla klon till slut släpper taget om magsäcken, vilka kemiska processer sker i kroppen när du märker att du slutat andas och fyller lungorna igen?
Vad pågår inuti dig när Jenni Hiirikoski, kanske världens bästa back, definitivt Europas, din lagkapten, bärs in i ambulansen samtidigt som hon väser ett ”fucking win this”? När hon ställer sig i båset inför nästa match, med bandage runt halsen, armarna i kors och spänner ögonen i dig?
Vad betyder ett SM-guld? Ingenting.
Spelarna i SDHL har ingen ambulans på plats under sina matcher. Att ha det skulle innebära en kostnad för klubbarna, en kostnad som anses vara för stor för damer men lagom stor för herrar. Ingångsvärdena i ekvationen är okända men jag skulle vilja sätta mig ner med den människa på förbundet som tagit beslutet och höra hen förklara skillnaden mellan damer och herrar. Vid en sårskada i halsen kan sekunder utgöra gränsen mellan liv och död – jag vill veta varför det är okej att vänta till exempel 27 minuter, som Hiirikoski gjorde i går.
Vad betyder ett SM-guld? Ingenting.
Det tog lite drygt två minuter innan Petra Nieminen duffade in Luleås ledningsmål i numerärt överläge. Det vi vet är att hormoner som adrenalin, dopamin, oxytocin och endorfin utsöndras i blodomloppet vid stark sinnesrörelse, vid glädje, sorg och skräck, vid anspänning och lättnad. De hormonerna gör oss mer fokuserade, mer motiverade och mer kreativa.
Vad betyder ett SM-guld? Ingenting.
Men också allt.
Jag har följt det här laget sedan långt innan det kom till Luleå. Jag har sett det ta sex guld. Jag har sett det vinna som underhund, överhund, som jättefavorit och uträknat. Jag har sett spelare och ledare övervinna oöverstigliga hinder, jag har sett dem vada genom surmyrar och meterhöga snödrivor för att leende ta på sig ännu en guldhjälm. Berättelsen om den här säsongen slår allt jag upplevt tidigare.
Det har varit sparkade tränare, utbrända lagkamrater, nya ledare och det ständiga utnötningskrig som vardagen innebär för den absoluta majoriteten av svenska elitsatsande idrottande kvinnor.
Och Jenni Hiirikoski hade kunnat dö.
Nu har hon fått på sig en matchtröja. Nu har hon slitit Lilla My-knuten ur håret och tryckt på en guldhjälm. Nu snurras hon runt, runt i Ronja Savolainens famn. Snart, nu, där, slänger hon pokalen i luften och vrålar så att jag nästan kan se bandaget på halsen fladdra.
Det är sånt de gör i det här laget.
Det betyder allt.