Det är bara någon dag sedan rutinerade domaren Mikael Nord satt i TV4s hockeystudio och diskuterade vilken regeländring han helst skulle vilja se i svensk ishockey. Nord sade sig vurma för den så kallade ”coaches challenge”, det vill säga att tränarna kan utmana ett domarbeslut på isen ifall de anser det vara felaktigt. Efter videobedömning får tränaren antingen rätt, vilket innebär att domslutet hävs, eller fel, vilket medför att domslutet kvarstår – och tränarens lag drabbas av en tvåminutersutvisning.
Det här sättet att kontrollera domslut drabbade Finland och gynnade Sverige under semifinalen i junior-VM för ytterligare någon dag sedan. Den gjorde nu varken till eller från gällande matchens utgång – och där någonstans börjar mina antipatier mot coaches challenge.
Men det är långt ifrån där de tar slut.
Om det är något som de videogranskningar, situationsrum och domare framför små skärmar i sekretariatet som SHL infört lärt oss är det följande: Absolut rättvisa är en utopi. En domare tolkar en regel på ett sätt, en annan på ytterligare ett. Situationsrummet tolkar sannolikt saken på ett tredje, fjärde och femte sätt – och då har vi inte ens börjat prata om referensgrupp och disciplinnämnd.
Jag förstår varför Nord vill ha in coaches challenge. Det är jättebekvämt för domarna att ha ett ultimatum att kasta i ansiktet på gnälliga ledare och spelare: ”Jaha, du tycker jag har fel, utmana det då”. Men det är min fasta övertygelse att det här inte är till gagn för någon annan.
Jag har redan nämnt den fortsatta osäkerheten i bedömningarna, oavsett hur många repriser som vevas, oavsett med vilken skärpa (och den är då tammefan låg, är det någon detalj som borde importeras från NHL är det de krispiga tv-bilderna).
Men jag vill gå både ett och två retoriska steg längre: Coaches challenge hotar svensk ishockey.
Svensk ishockey kommer aldrig, givet 51-procentsregel och skattesatser, över tid att kunna attrahera världens bästa spelare. Svensk ishockey kommer heller aldrig att bli en tummelplats för slagskämpar eller andra idrottsliga avarter som kan attrahera en mer sensationslysten publik. Det som gör svensk ishockey unik, som skapat svensk ishockeys storhet och på många områden genom historien gjort den världsledande är känslorna. Känslorna som skapas genom upp- och nedflyttning, genom skoningslös ångest och översvallande glädje, genom fansens härjningar, spelarnas misslyckanden och åstadkommanden – och, faktiskt, domarnas misstag.
De är en del av sporten, en del av den emotionella busgrogg som är – eller åtminstone borde vara – svensk ishockey.
Jag vet att det finns många i hockey-Sverige som önskar att det vore annorlunda. Är det inte Växjös sportchef Henrik Evertsson som tycker det borde vara skitsamma vars hans spelare kommer ifrån så är det Timrås klubbledning som tycker det är olyckligt att deras spelare och supportrar hatar Modo. Utan att ta på mig en alltför tjock foliehatt misstänker jag att även domarna skulle tycka det vore skönt om allt var lite mer business och lite mindre pöbelmentalitet.
Men det de ska ha extremt klart för sig är att pöbelmentalitet, envishet och glödande jävla hat skapat några av de största spelare som svensk ishockey fått fram. Vi ska vara extremt rädda om vår särart – annars slutar vi som ett helt vanligt mediokert hockeyland.
Mikael Nord hade dock rätt i en sak som han sa där i studion, han hoppades att det skulle bli färre videobedömningar. Det finns dock ett bättre sätt än coaches challenge att bli av med dem.
Bort med dem bara.
De har ingenting i svensk ishockey att göra.