Vissa människor är så stora att de definierar en hel sport, en hel landsände, de blir sin egen idealbild och projektionsyta. Ingen har förkroppsligat Norrbotten som Börje Salming. Ingen har förkroppsligat svensk ishockey som Börje Salming.
Börje Salming var en människa av kött och blod, vi ska inte låtsas som något annat, göra honom till något han inte var. Han har skilt sig, testat droger och bråkat med tränaren. Men han har också förvandlat en liga och förändrat bilden av hur hockey ska spelas. När Salming kom till Toronto var det ingen som var förberedd på hur han rörde sig, hans totala kontroll på isen och på den tiden hade man knappt sett något liknande. Det var skridskoåkningen som gjorde honom beundrad – men han kanoniserades tack vare sin totala hänsynslöshet mot sig själv. Det är på grund av den som det än i denna dag räcker med att sticka in huvvet i slumpmässigt utvald sportbar i Toronto och säga att man kommer från ”the same place as Salming” för att dricka gratis i en vecka. Det är därför han kallas för ”the King”. Det är därför han blivit en av de största, kanske den största, i klubbens drygt 100-åriga historia – trots att han aldrig vann något. Och det är väl det som är det enda motbjudande med Börje Salmings karriär. Han vann sina två SM-guld med Brynäs – sen fick han inte vinna något mer.
Förutom våra hjärtan.
Att vara ärlig och rak, att utstå smärta utan att gnälla, att göra sitt jobb oavsett hur ogästvänlig miljö man vistas i, det är värden som grävt gruvor, tämjt vildmark och brutit nybyggarhemman genom alla tider. Att Börje Salming dessutom var emotionell, nyfiken, initiativrik och genuint, hjärtligt ödmjuk gjorde att han tilltalade oss alla. När jag skriver att han förkroppsligade de värden som svensk ishockey och norrbottniska män står för är det naturligtvis så att jag kraftigt överskattar både sporten och männen, men jag tror att vi kan enas om att han i någon mån, för oss alla, åtminstone var en förebild.
Börje Salming var allt som sporten, som vi, borde vara.
Det är så innerligt, ytterligt sorgligt att han inte längre finns.
ALS är en helvetessjukdom och det finns inget hoppfullt med den. Donera till forskningen om ni har råd. Den lilla tröst som finns får vi hitta i att alla de hyllningar som vanligen reserveras för de som lämnat oss fick Börje Salming uppleva under sin levnadstid.
Han visste hur älskad han var.
Jag hoppas han vet hur mycket vi saknar honom.
Hur fan ska vi klara oss nu?