Så här är det: LF Basket har gjort en av sina sämsta säsonger någonsin. Spelarmaterialet är det inget fel på, det finns inget lag i ligan som är bättre på pappret.
Men ändå ser det så eländigt ut varje gång laget spelar.
Det är galna skott, fantastiska felbeslut, bristfälligt försvar och en offensiv som andas panik.
Nu senast, i den första kvartsfinalen mot Sundsvall, var det Rudy Mbemba och Marcus Relphorde som skämde ut sig men det är inget som gör dem speciella.
När det gäller huvudlöst spel verkar det allt som oftast finnas någon ny som kan kliva fram. Ingen i LF verkar ha klart för sig vad de ska göra ute på planen - och det måste vara tränaren Charles Bartons ansvar.
Vad fasen, det ser ut att vara mer tanke bakom Urules Igbavboas frisyr än LF:s samlade spel.
Visst, det är roligt att se Rudy Mbemba. Det är jätteroligt att LF spelar snabbt, det är oerhört roligt att se alla galna skott.
Det är roligt på samma sätt som det är att se en man komma in på parketten och börja stoppa illrar i byxorna. Men det betyder inte att Lars Mosesson nödvändigtvis måste köpa ett par vida chinos och en säck mårddjur till Charles Barton.
Beroende på hur den här kvartsfinalen slutar är det dags att säga tack och hej till experimentet Barton efter den här säsongen.
Om LF Basket mot förmodan skulle komma tillbaka från den bedrövliga insatsen senast, vinna den här kvartsfinalserien och göra något vettigt av semifinalen kanske jag får omvärdera.
Men jag tror inte att jag får göra det. Barton har ett år kvar på kontraktet. Inget jag sett talar för att han borde få vara kvar det året.
Hur svårt är det att sparka en tränare? Jättesvårt. Det har aldrig hänt i Plannja/LF Basket, men i just det här fallet tror jag att problematiken snarare är den här: Mosesson och Barton är gamla vänner.
Jag kan förstå det, den amerikanske tränaren är en fascinerande personlighet och en rolig jävel.
Men en bra tränare?
Det har han fortfarande inte visat några tecken på i Sverige.
Om LF Basket åker ut ur slutspelet redan i kvartsfinal är det ett misslyckande, ett fiasko och en pinsamhet. Det spelar liksom ingen roll att det är fjolårsmästarna som står för motståndet, att ligan blivit jämnare eller att laget varit skadedrabbat.
För det här är fakta:
Plannja, som senare blev LF Basket, har tagit SM-guld 1997, 1999, 2000, 2002, 2004, 2006 och 2007.
Det här är ingen liten bonnaförening från Östersund eller Borås vi pratar om.
Sedan 1992 har Plannja och LF bara åkt ut ur SM-slutspelet innan semifinal tre gånger.
Tre gånger.
En av dem var Mattias Kenttäs lågbudget-säsong 08/09, det var inte mycket att snacka om.
De andra två gångerna?
Då satt Charles Barton vid rodret.
Det var en annan värld då, visst, och Plannja hade kanske inte laget för att uppåt. Men Barton har fortfarande bara lyckats överraska oss med ett enda lag, under en enda säsong, som nykomling 1992/1993.
Det här är elitidrott. Som alltid handlar om att vinna - och LF Basket lever under ännu snävare ramar än alla andra lag, med sin ärorika historia. Om ingen i klubbledningen bryr sig om det kan kommunen lika gärna strunta i att rusta upp Pontushallen. Då passar det bättre att slå upp ett cirkustält på Coop arenas parkering.