Vilka är vi att slänga all skit på Stina Nilsson? Hon är ung och har framtiden för sig. Och dessutom, hon är långt ifrån ensam bland de svenska skidåkarna att ha misslyckats med formtoppningen. Calle Halfvarsson kom på 20:e plats i skiathlonen och Daniel Richardsson ännu sämre – åkare som har vunnit i världscupen.
När Rikard Grip presenterade vilka svenskor som ska åka 10 kilometer klassiskt på tisdag, fick jag lägga band på mig själv. Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Hanna Falk, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter. Det var inget som överraskade mig, men jag hade hoppats få se två andra namn där.
Vi har två unga svenskor, med mästerskapsmedaljer från JVM och U23-VM, som står och bankar på dörren. Men varken Ebba Andersson eller Anna Dyvik får åka.
Nu när det går trögt och det är den ena medaljmissen efter den andra, varför inte låta framtiden synas? Varför inte ge dem som kommer brinna i många år till möjlighet att presentera sig?
Nej, jag förväntar mig inte att Andersson och Dyvik ska ge oss oförglömliga minnen nu. Det är inte rimligt. Men det finns åkare som är betydligt äldre som inte heller kommer ge oss oförglömliga minnen. Ebba Andersson och Anna Dyvik ska se och lära. Men om de inte får åka, hur ska de då kunna lära? Bara en sådan sak som att de ska lära sig hur media fungerar. Det är så mycket mer än att åka skidor.
Jag skyller ingenting på någon av åkarna. Det är mer eller mindre självklart att de tackar ja till att åka om de får möjlighet till det. De vill inte stå vid sidan om.
Istället vänder jag mig till Rikard Grip. På samma sätt som han vågade peta Emil Jönsson från sprinten måste han börja våga peta andra namnkunniga åkare. Annars är jag rädd att det inte finns så många som kan ta Sverige upp ur den svacka det här mästerskapet hittills inneburit. Med det menar jag inte bara medaljer. Utan lite nya, positiva, andetag.
Visst, jag kan bara gå till mig själv. Men jag blir betydligt gladare över att se en ung åkare precis klara topp 20 än någon som fått möjlighet till det i många, många år.