Landslaget har under de senaste åren haft några omtumlande säsongsavslutningar.
Problemen i landslaget började redan när Charlotte Kalla 2016 valde att kliva av för att träna på egen hand. Kalla kom förvisso tillbaka efter två säsonger, men först efter att hennes personlige tränare Magnus Ingesson också fått en plats i landslaget som tränare.
Redan där och då kom den första fingervisningen om att något var – om inte ruttet så i alla fall lite skämt.
Jag skulle tro att sanningen om hur ett av Sveriges mest älskade landslag mår i dag handlar om en struktur inom förbundet. Sedan Johan Sares klev av 2019 från sin post som längdchef så har också Piteåbon Daniel Fåhraeus hunnit sluta efter ett drygt år på samma post och efterträtts av ett nygammalt ansikte i form av förre förbundskaptenen Lars Öberg.
Kalixbon Öberg klev på inför förra säsongen. Det såg ganska bra ut till en början, men efter hans första comebacksäsong så kom motgångarna.
I maj 2022 kommer beskedet att Maja Dahlqvist, Frida Karlsson och Linn Svahn kliver av landslagets träningsupplägg.
Visst det finns säkert flera köpbara förklaringar till att så skedde – men hade det hänt i ett landslag där alla inblandade från vallare till åkare sitter och tjittjattar efter tävlingarna.
Skulle inte tro det.
Under VM stod det ganska klart att stämningen mellan utövare och kanske främst vallachef Petter Myhlback var ganska så bakhalt. Efter damstafetten där megafavoriterna Sverige "bara" fick ett brons uppstod en diskussion i tv på bästa sändningstid.
Visst det har funnits diskussioner om skidornas beskaffenhet tidigare – men aldrig på den nivån.
Frida Karlsson vittnade om att hennes skidor var långt mycket sämre än konkurrenternas – varpå Petter Myhlback i nästa intervju menade att de svenska åkarna hade toppmaterial under pjäxorna och att det kanske var den idrottsliga prestationen som brast.
Det här var i mitt minne första gången där en uppenbar spricka visades live i tv. Dagen efter gjorde vallachefen en pudel och bad om ursäkt för sin uttalande och allt var frid och fröjd.
Det var i alla fall den bilden som det svenska längdlandslaget ville kabla ut då och där.
Men var det verkligen så?
Nja.
Nu har vallachefen – som hade ett år kvar på kontraktet – "valt" att säga upp detta kontrakt. Orsaken ska vara att han vill ge sin son Alvar Myhlback mer tid i hans satsning på längdåkning.
Jag säger nog nja även där.
Sares, Fåhraeus och Myhlback är dock bara tre namn i en ganska lång räcka av nyckelpersoner som har lämnat landslaget. Vid varje tillfälle har det funnits en förklaring – men sällan har den förklaringen varit något annat än som ett tamt husdjur.
Ett annat uppmärksammat uppbrott var när den förre landslagschefen Rikard Grip meddelade att han slutade 2019 efter tio år och 35 mästerskapsmedaljer i sin roll. Förklaringarna efter det beskedet gav en tydlig bild om att det var något som inte stod helt rätt till.
Det var inte Grips eget val trots att det var just det som förbundet kablat ut. Den då sittande längdchefen Johan Sares förklarade två år senare att: "Jag fick en order och var tvungen att utföra den".
Det som under en lång räcka av år var en fungerande väloljad apparat har under de senaste åren blivit något annat. Det finns en gemensam nämnare under de senaste årens kaos.
Förbundsdirektören Ola Strömberg klev på 2016, alltså samma år som Kalla klev av – jag säger inte att allt är hans fel.
Men utåt sett så har förbundet hela tiden stöttat Strömberg trots att det har funnits ganska välgrundad kritik.
Vem ska städa upp efter Strömberg som nu lämnar rollen som förbundsdirektör?
Vem törs ta över är kanske rätt fråga.
För det krävs en storstädning av gigantiska mått. Nu MÅSTE man få bort alla unkna värderingar och toppstyrning för att landslaget på nytt ska bli ett välmående sådant.
Sverige har ett unikt läge i världen att bygga något riktigt, riktigt bra.
Redan i dag har man världens bästa landslag på damsidan och med åkare som William Poromaa och superdupertalangen 16-årige Alvar Myhlback på herrsidan så finns förutsättningar som andra länder bara kan drömma om – Norge inkluderat.
Det stora jobbet måste göras och det handlar inte bara timmar i skidspåren – utan minst lika mycket om vilket jobb som ska göras på något flådigt kontor i Stockholm och vilket arbete som inte ska avhandlas där.
Det är dags att lita på personalen som jobbar närmast verksamheten.