När Katie Frerking blev skadad i vintras valde Luleå Basket att ge sig ut på värvningsjakt. David Visscher hade flera namn på listan som skulle passa in, men veckorna gick och frågan var om det ens skulle bli någon förstärkning innan fönstret smälldes igen.
Till sist kom nyheten.
Den 15 januari presenterades Jennifer Hamson, 201 centimeter lång och med meriter från WNBA.
Jag var på plats när hon gjorde sin första träning med laget och jag kan inte påstå att hon gjorde någon storslagen entré.
Hon var lugn, tillbakadragen, verkade ganska obrydd av sin omgivning och log inte i onödan.
Hon var fokuserad, professionell och här för att vinna.
Vi i media fick ingen ny citatmaskin, men Luleå Basket hade definitivt fått in en jackpot.
En legoknekt av världsklass.
Visscher hade lyckats värva spelaren som laget behövde för att slå Udominate i en final, en spelare som kunde matcha konkurrentens stjärna Lisa Koop, 197 centimeter, under korgarna.
Hon levde upp till alla förväntningar.
Minst sagt.
Trots att hon vrickade foten i finalmatch 1 fortsatte hon att spela. Hon klagade aldrig och kämpade med smärta.
I guldmatchen klev hon fram och var som bäst.
23 poäng och tio returer på 33 minuter.
Och framför allt hennes slit för laget.
– Hennes insats var otroligt viktig, säger Visscher nere på planen och med guldhatten på.
Han fortsätter:
– Hon har haft ont och hade det tufft i match 2 och 3, men nu var hon stor och viktig för oss. Jag är stolt över att hon bet ihop, det var aldrig något snack om att hon kanske inte skulle spela. Hon var tuff.
Det är redan klart att Hamson lämnar laget. Till våren startar WNBA och då tillhör hon Indiana Fever.
– Det här är helt underbart, jag är så glad. Jag har inte känt mig som mig själv under finalspelet fram till nu. Det kändes skönt att jag kunde hjälpa laget, säger Hamson under guldfirandet och ser genuint lycklig ut.
Hon tog såklart inte guld på egen hand.
Jessica Thomas har vuxit till en gigant under finalspelet. Guarden har bjudit på magisk basket och blev helt naturligt den som visade vägen, framför allt i finalmatch 3 då hon var den enda spelaren som inte darrade på skotthanden. Hon höll hög klass i samtliga matcher och fick välförtjänt priset som finalspelets mest värdefulla spelare.
Och såklart Anna Barthold.
Luleås lagkapten som alltid har en tendens att vara som bäst när det behövs som mest. Hon missade fyra straffkast på raken och alla i hallen kunde se hennes frustation. Men hon förvandlade ilskan till kämparglöd, jobbade ännu hårdare i nästa duell och tog sitt femte guld.