Under skoltiden var det tydligt vilka killar som var coola, inne och som ingen vågade säga åt.
Inte ens lärarna själva.
De vuxna tyckte det var för jobbigt att ta striderna och blundade.
Hockeygrabbarna var värst.
Och konstigt nog populärast.
Jag antar att det var för att de var många och starka, bra på att prata och vara jävliga om någon för en gångs skull vågade säga något.
Deras jargong och attityd fick mig och många andra att känna sig osäker.
Men vi sa aldrig något.
Istället skrattade vi åt deras dumma skämt för att inte bli hon som var konstig, tråkig och helt dum i huvudet.
Machokulturen finns överallt och i många sporter, men hockeyn är värst och där finns det så mycket som behöver göras.
När jag blev mamma till en son för snart två år sedan har jag börjat fundera på om jag vill att han ska spela ishockey. Jag älskar själva sporten, men jag vill inte att han ska växa upp i den där äckliga miljön som förpestar samhället och förstör många andras uppväxter.
Blir man en del av det när man är liten är det stor chans att man fortsätter att vara ett rövhål även som vuxen.
Det har jag själv bevittnat som hockeyreporter.
För ett par år sedan bevakade jag en SHL-match och när jag skulle göra intervjuer efter matchen fick jag höra något jag aldrig glömmer.
Jag stod utanför omklädningsrummet och väntade. Där inne firade laget sin seger och ljudvågarna sprängde ut genom dörrspringorna när de skrek ut sin lycka genom att förnedra det kvinnliga könet.
Vuxna män, och pojkar som skulle bli det.
Det var så sorgligt.
Så hemskt.
Jag påstår inte att alla manliga ishockeyspelare är så, jag har vänner och bekanta som spelar hockey och är helt fantastiska. Och jag har sprungit på många härliga hockeymänniskor genom åren i och med mitt jobb.
Men det går inte att komma ifrån att det finns i väggarna på många ställen. Man har gjort något halvförsök till att måla om, men fasaden spricker snabbt för att grundarbetet är dåligt utfört.
Jag hoppas alla föreningar som har möjlighet tar hjälp av Locker Room Talk.
Det är nog nu.