En surrealistisk show med hysteriska skratt...

Det var en smått surrealistiskt och faktiskt väldigt lustig presskonferens, med två coacher som pustade, stånkade och suckade över missar och uselt spel.
Framför allt Jämtlands nye coach, norrmannen Mathias Eckhoff, visade sig vara en artist i ren John Cleese-klass.
När han väl fick ordet höll en lång monolog som innehöll det mesta: maniska skratt, psykotiska utbrott och en utläggning om sitt lags misstag som slutade med att han slog sig själv stenhårt i huvudet.
Han var frustrerad.
Som yrkesman försökte man ju hålla masken, men jag måste erkänna att det var svårt och till sist la jag bara ifrån mig pennan och njöt av showen.

Jag lovar att följa Eckhoffs framfart i ligan med stort intresse.

Bredvid satt Mattias Kenttä.
Tillbaka i fadershuset - och stolt som man bara kan vara när man för första gången har fått gå till drömjobbet på allvar.
Han ursäktade spelets kvalitet med nervositet och sa att han knappt trodde sina ögon när han tittade i statistikpappret i halvtid:
- Vi hade ju knappt satt ett enda skott!
En helt korrekt iakttagelse.
Visst kan man förstå att det darrade en del i knäna hos spelare som Christopher Ryan, Adam Rönnqvist och David Hult. Men det var ju då som den rutinerade stommen skulle ge den stöttande handen och leda ungdomen rätt i deras första, stapplande promenad in i i vuxenlivet.
Den hjälpen uteblev.
Håkan Larsson har väl aldrig haft något blixtrande skott, direkt, men jag har faktiskt aldrig sett honom skjuta sämre.
Han sköt från distans. Han sköt nära korgen. Han sköt från alla möjliga och omöjliga vinklar och till slut blev det bara löjligt.

q q I halvtid stod han på 0/9. Och han var långt ifrån ensam att sprida bollar över hela hallen.

Den inhyrde amerikanen Tony Bethel var iskall, John Rosendahl märkligt osynlig ooch Mats Olsson allmänt förvirrad.
Som den gamle kultspelaren Henrik Erlandsson uttryckte det efter slutsignalen:
- Ett tag kändes det som att se Luleå Hockey spela...
Jo, svårigheten att göra mål var i det närmaste plagierad.
De enda som höll någon som helst standard var Jim Enbom - och ungdomen.
Men till sist blev det riktigt roligt ändå. Basket är ju en sån sport. Det kan vara uselt spel i 57 minuter, men så står matchen och väger, allt avgörs på ett enda misstag, eller ett enda skott...
-... och då känns det jäkligt skönt att ha dom där gubbarna, sa coach Kenttä.

För alla nyheter till trots - helt plötsligt var allt så bekant. John Rosendahl vet fortfarande vad som krävs för att avgöra en match i slutminuten och ingen kan ha blivit förvånad när Håkan Larsson likt trolldom satte en trepoängare när det verkligen behövdes.

Om vi glömmer premiärnerver och hafsig basket så är det egentligen en enda fråga som känns riktigt intressant:
Köper publiken det här?
Tar folk till sig den nya produkt som Plannja Basket tillhandahåller?
Ja, jag tror faktiskt det. Det viktigaste var att Plannja verkligen visade upp något nytt - och det gjorde man verkligen.
I fjol satt folk på läktarna och suckade över hur TRÅKIGT Plannja spelade. Det var segt, sterotypt och långsamt. Showvärdet minimalt.
Nu bjöds vi på ungdomlig entusiasm i ett högt tempo.
- Det var mycket kamp, det var inte vackert - men jag hoppas att det syntes hur mycket vi ville där ute på planen, sa Mattias Kenttä.

Jodå, det undgick nog ingen - och nu när premiären väl är över kan nog det här bli riktigt bra.

Erik Vestin har utvecklats i Göteborg till en underbar skräpspelare och visade att han blir nyttig under korgarna i vinter.

Christopher Ryan fick visa upp lite av sin talang och levererade ett par passningar som var på en lite för hög nivå för att lagkompisarna skulle hinna få upp händerna.