De yngre spelarna lyssnade med stora öron och tänkte nog ungefär så här: "Tror den giganten att det är möjligt så är det nog det..."
Sedan såg de honom dra igång sin hockeyshow och drabbades förmodligen av en smärre energichock.
- Kolla grabbar! Rock´n´roll! Nu kör vi!
Alla fick en liten kaxig tuppkam, ungefär som när man var grabb och kunde gömma sig bakom den starkaste killen i kvarteret. Då var man ganska tuff...
När jag i en krönika härförleden tyckte att "Osten" Bergström skulle ta steget ner i båset var det just en ny röst jag efterlyste. Något som fick spelarna att börja tro igen.
Men det gick uppenbarligen lika bra (eller bättre) med Lubos sjungande amerikanska accent.
2) Målet mot Frölunda.Ja, vad hade egentligen hänt om det var Frölunda och inte Lubos som hade gjort 3-2 i den matchen? Jag vågar knappt tänka tanken.
Nu fick äntligen Luleå göra det viktiga, avgörande målet och gjorde fem till i bara farten.
Att kedjan med Lubos, Harju och Miettinen klickade direkt var helt avörande. Det gav Luleå balans i laget och arbetsro. Helt plötsligt hade man två riktigt giftiga formationer, plus två (med ny tuppkam) som jobbade stenhårt i varje byte.
3) Powerplay.Tyckte man såg redan i premiären mot Djurgården att Luleå verkligen ville göra något anmärkningsvärt med sitt PP. Det syntes att det hade tänkts och övats. Bara att slippa atlantångaren Skrbek på blå var en befrielse. Att istället ha en pånyttfödd Obsut, den underbare Berglund och handledarnas konung Sandström underlättar naturligtvis. Men jag såg något annat: en kaxighet, ett mod. Philipp framför kassen var ett tecken på det. Även de fräcka linjerna i spelet. Luleå har många, många sätt att göra PP-mål på i år. En gigantisk skillnad från i fjol, vilket även statistiken visar:
Luleå ligger trea i PP-ligan med 24,07 i procent. Bara HV 71 och Timrå är bättre.
Och det här är helt avgörande i långa loppet. I en så jämn serie är det en gudagåva att tillhöra toppen i PP. Man måste helt enkelt ta de chanser man får och att ha ett par formationer som kan producera med den effektiviteten kan ta Luleå riktigt långt.
4) Modet framör kassen.
Det tog sisådär tio-elva omgångar, men nu har Luleå verkligen bestämt sig. Det gör ONT att göra mål i ishockey och nu är man beredd att ta den smärtan istället för att mysa runt i diverse åkriktningar i sarghörnen.
Framför allt ett mål mot Tälje gav mig rysningar. När Robin Lindqvist och Lidhammar stormade in mot kassen när backskottet kom. Robin vann returen på ren vilja, hittade Lidhammar som rakade in den i öppet mål.
Arne Hegerfors hade kallat målet för ”typiskt transatlantiskt”.
Även Lavanders och Berglunds mål går att sätta in på samma konto: inte så krångligt. Rakare spel. Trafik framför mål. Och desperat hunger när chansen väl dyker upp. Det är så Luleå ska spela. Att cirkla i sarghörnen och leka innebandy tar bara kraft och skapar sällan något riktigt farligt.
5) Självförtroende.
Utan den varan går det inte att bedriva idrott. Om bara rädslor dyker upp i huvudet istället för lustfyllda tankar så blir det inte mycket vackert uträttat. Det vet alla som hållt på med sport, oavsett nivå.
När jag såg Linus Omark försöka sig på zorro-finten i
gen var det ett första tecken på att harmonin är där igen. Och när harmoin finns där kommer de där bonusmålen av spelare som Lidhammar och Lindgren som ett brev på posten.– Vi är bättre än vad ni tror, sa Omark i NSD efter Södertäljematchen.
Jag är fan i mig beredd att hålla med.
Och frågan är om inte Ostens vippbräda är på väg att vippa över åt rätt håll.
Vinst även över Skellefteå: då har jag väldigt svårt att tro att till exempel Rögle ligger före Luleå efter 55 omgångar.
Å andra sidan: förlust och läget är lika skarpt som det varit tidigare.
Dock med en väsentlig skillnad. Nu vet Luleå, inte bara i teorin, att man kan spela riktigt bra hockey.
Och så har man ju Lubos.