Krönika/ Nuet är en kamp - men framtiden vår
Well, hockeylovers, då var det dags igen.Läget, förresten?Jaså, magont. Sömnlöshet, inte bra. Ångest, aj aj.Ja, ja, jag förstår er.Jag mår inte mycket bättre själv.
Foto:
Man pluggar på. Spanar in försäsong, befintlig trupp och hur konkurrenterna lyckats i rustningsarbetet.
Det är då klumpen i magen kommer och de nattsömnsbesvärande frågorna hopar sig likt en myggsvärm i Hertsölandet en vindstilla soldag i juni:
Håller verkligen målvakterna? Hittar Bartecko sig själv? Pallar tränarparet trycket? Hur mycket saknas Skrbek och Saravo? Gör Burström något mål i vinter? Vem är Jonas Almtorp? Hur djupa blir suckarna över ett uselt powerplay? Befrias Luleå från allvarliga skador? Blir Omark någonsin en målskytt? Och vad var det för jävla genrep ni bjöd på?
Så där blir man sittandes: svårt grubblandes och allt mer illamåande.
Och jag börjar tänka på...Che Guevara.
Eller rättare sagt: ett berömt citat av den gamle revolutionären, som jag tycker passar in riktigt bra på Luleå Hockeys tillstånd just nu..
1965 skrev den gode Ernesto "Che" Guevara ett brev till Carlos Quijano, chefredaktör för veckotidningen "Marcha". Det går att hitta på nätet. Ni kan gott hoppa över det mesta av den smet av högtravande socialistiska, akademiska floskler, men en bit ner dyker meningarna upp som kom att bli odödliga:
Nuet är kamp. Framtiden är vår.
Jag drar in meningens innebörd djupt ner i lungorna och det känns faktiskt genast mycket bättre.
När Lars Modig tackade för sin tid i Luleå Hockey skrev jag i en krönika att vi äntligen kunde börja tro på framtiden igen.
Det står jag givetvis för - inte minst sedan klubben chockade i alla fall mig med att värva Lars "Osten" Bergström till posten.
Känner jag "Osten" rätt lär han göra allt i sin makt för att bygga upp något rejält och vackert på sikt, och i framtiden har vi även en ny arena med nya inkomstmöjligheter som hägrar. Dessutom har radarparet Stöckel/Jidström gett ett riktigt positivt första intryck.
Ljus i horisonten, således.
Problemet är bara att nuet måste överlevas.
Ska framtiden bli "vår" måste kampen vinnas.
Kampen för överlevnad.
Säsongen 08/09.
q q Och vi är nog alla överens om att denna kamp varken blir enkel eller vacker. Men på något sätt måste det gå. Jag vågar inte tänka på alternativet.
På ledarsidan i den här läckra produkten tar NSDs politiska chefredaktör Olov Abrahamsson oss med tillbaka till den historiska vårdagen 1984 då Luleå Hockey tog steget upp i elitserien.
Det är mer än ett kvarts sekel sedan.
Luleå Hockey är ett verkligt klassiskt elitserielag, men efter ett lysande 90-tal väntade magra år och förra säsongen blev vi alla brutalt påminda om att det inte är någon naturlag att Luleå finns med i det fina rummet.
Så vad har hänt sedan dess?
Ja, ingenting som direkt lugnar oss.
Linköping, härförda av en tjeckisk mustasch, snodde Pekka Saravo.
Lagets näst bäste back (?) Pavel Skrbek förhandlade bort sig och hamnade hos den allt hetare lokalrivalen Skellefteå AIK. (Jag vill här påpeka att jag tycker det var helt rätt av Luleå att inte ge honom ett långtidskontrakt - Skrbek brukar nämligen bara spela sin bästa hockey strax innan ett kontrakt är på väg att löpa ut.)
Dessa beprövade pjäser ersätts av talangen Kristofer Berglund, anonyme Pierre Johnsson och oprövade artistskattaren Radek Philipp från Tjeckien.
Framför allt avsaknaden av Saravo ger mig kalla
kårar.
För att undvika nya fiaskon a´la Niinimäki, Kerman och Tarvainen tog Luleå in ett par pulver på så kallade tryout-kontrakt inför den här säsongen. Förmodligen ett smart drag.
Både Jonas Almtorp och Marko Mäkinen tvingades bevisa något innan kontraktet säkrades. Mäkinen är redan hemskickad. Hur det går för Almtorp återstår att se.
Men nyförvärv i all ära (Berglund blir riktigt intressant att följa) tror jag att det är samma medel som räddade kvar laget i fjol som får bära laget över kvalseriestrecket i år.
Jag pratar alltså inte om de svindyra inhyrda stjärnorna, utan om hjärtat, de lokala spelarna som offrade allt för att rädda föreningen kvar.
När hela existensen var hotad var det spelare som Burström, Lindqvist, Törnqvist och Omark som på ren skräck presterade sin bästa hockey.
Och scenen när Burström åkte ärevarv med den gamla Luleåflaggan är utan tvekan bland det vackraste jag har sett på en idrottsarena.
Så, hur slutar det denna gång då? Ja, varsågoda att tippa om ni vill. Jag nöjer mig med att slå fast att Luleå hamnar i botten. Slutspel tror jag inte ett ögonblick på. Däremot finns möjligheter att kriga ner lag som Skellefteå, Brynäs och Rögle till kvalserien och själva vinna tid inför den framtid som kan bli hur vacker som helst
Men nuet är som sagt en kamp - och den kampen börjar nu. Djurgården i Globen.
Jag bara måste få avsluta den här krönikan med lite nödvändig bonusinformation: Flaggan som Burström håller i sin hand på bilden här intill är exakt samma flagga ni kan se på sidan 2. Den fanns med på isen 1984 när elitserien var ett faktum. Sedan befann sig flaggan i ett garage i över 20 år, innan den gjorde comeback i fjolårets sista match mot Timrå. Jag hoppas att flaggan slipper göra en avgörande insats denna säsong.
Så jobbar vi med nyheter