Det är svart.
Det är skakande.
Det är rent av vidrigt.
Jag vet inte om jag var ensam i Coop arena att tänka tanken när Luleå skulle åka in på isen.
Som vanligt rullade en film igång i jumbotronen, som ska visa klubbens starka band till det stålföretag som precis har meddelat ett par hundra att de får söka sig efter nya jobb. Men exakt när två arbetare i SSAB-hjälmar zoomades in stannade filmen. Så istället för att se matchen dra igång låg bilden på arbetarna kvar i flera minuter.
Det var en ödets symbolik. Och det känns som ett utmärkt tillfälle att ta upp diskussionen vad elitidrott egentligen är och betyder.
För några år sedan fick politikern (mp) Annika Eriksson frågan vad det skulle betyda för Luleå om Luleå Hockey åkte ur elitserien.
Hennes svar var hårt och skoningslöst:
- Ingenting.
Politiker som Eriksson ser alla utgifter till elitidrotten som onödiga och skulle hellre se dem gå till annat i samhällskroppen.
Men jag tror att hon har fel. Luleå Hockey har en större betydelse för välmåendet än vi kan ana och jag skulle gärna följa med Annika Eriksson till lunchrummet på SSAB och diskutera saken.
Min gissning är att de knegare som nu riskerar att få sparken skulle kunna lära Eriksson ett och annat om livet.
Är det någon gång behovet av Luleå Hockey verkligen är stort så är det nu - i motgång och depression.
Laget blir något att samlas kring, matcherna blir en fest att se fram emot och framgångarna gör oss alla gladare och gör det lite lättare att orka vidare.
En form av verklighetsflykt, visst, men är det något dåligt? Jag tror att en av elitidrottens viktigaste uppgifter är just att ge tusentals människor chansen att för en stund få fly till en värld där starka känslor sätts i rörelse.
Vi människor har behövt det i alla tider, i alla kulturer. En seans, som ger oss energi att gå vidare i vardagen, hur mörk den än må vara.
Och just nu ger den hockey som Luleå presterar energi i massor.
Derbyt mot Skellefteå blev som det brukar: hett, tätt och ovisst.
Det som imponerar mest på mig är att Luleå vann, trots att ingen spelare egentligen var nära att prestera på toppen av sin förmåga.
Ja, bortsett från Modig, då. Han var smått fenomenal.
I övrigt var det en total laginsats där spelarna var beredd att offra en hel del för att få med sig alla poängen. Det sägs att Mats Lavander är den mest fåfänga spelare som någonsin satt sin fot i Luleås omklädningsrum, men för mig får han gärna lägga timmar på hur lockarna ska falla så länge han är beredd att täcka avgörande skott med pannan.
Skellefteå planerade en mäktig anstormning i den trede perioden, men blev helt utmanövererat av ett iskallt Luleå som knappt släppte till en målchans på hela matchen.
- En frukt av det självförtroende vi byggt upp genom att klara av att hålla ledningar tidigare, sa tränare Roger Rönnberg.
Den enda faran jag såg var att Luleå skulle lita f-ö-r mycket på sin förmåga att stänga vägarna i egen zon.
Något som även Rönnberg höll med om.
- Vi får inte bli för självgoda och bli för passiva.
Nej, det har straffat sig tidigare och kan göra det igen. Å andra sidan måste det vara en mardröm att jaga en ledning mot ett lag där precis varenda spelare håller sig till planen, som aldrig gör något misstag och som är beredda att offra sig hur mycket som helst för att vinna en duell.
Jag har skrivit det förut: det är inte Bartecko, Omark eller Harju som ska ta Luleå till slutspel.
Det är kollektivets besatta önskan att nå dit som ska göra det.
Och ett slutspel till våren vore bland det bästa som skulle kunna hända den stålstad som för tillfället befinner sig i chock.