Jag är elva år. Tillsammans med grannen traskar jag ner till isbanan som spolats upp på fotbollsplanen nedanför vårt kvarter. Jag snör på mig mammas gamla konståkningsskridskor som nog var begagnade redan när hon hade dem. Vi åker runt i åttor, testar snurra och försöker se ut som isdansarna gör på tv. Plötsligt dyker det upp en kant i isen och där fastnar taggarna längst fram på vänsterskridskon. Resultatet: jag faller pladask. Med knät rakt på en knöl, tänk dig en golfboll i isen. Den smärtan.
Där och då tar det slut. Aldrig mer snör jag på mig mammas gamla konståkningsskridskor.
Jag växer upp. Fortsätter kolla på konståkning på tv. Jag ser vartenda avsnitt av ”Stjärnor på is” och avundas stjärnorna den chans de får.
Jag är 31. Och jag får chansen själv.
Alma Hedmark har tränat och tävlat i konståkning sedan hon var fem och i dag ska hon lära mig grunderna.
Vi kliver in i D-hallen på Coop Arena och möts av klassisk musik och ljudet av skridskoskär. Det är Alexander Majorov som har träning. Swisch så är han uppe i luften och snurrar tre varv. Landningen sitter perfekt. Som att det vore världens enklaste sak.
Alma och jag börjar med markträning, utan skridskor. Jag får testa några grundläggande positioner som tuppen, köttbullen och flygskär. Det går bra så vi avancerar till hopp och piruetter. Ta sats med ett ben, hoppa och ”fånga en klase bananer”, vända i luften och landa på ett ben. Det funkar. Böj benen, ta sats med armarna, hoppa och snurra ett varv i luften. Yes, det går en gång. Men sedan inte mer. Jag hoppar och snurrar och hoppar och snurrar och ramlar och ramlar och ramlar.
Alma berättar att konståkning handlar mycket om hållningen, att vara rak i ryggen och centrera kroppen. Och om kroppskontroll, varje liten del av kroppen ska spännas, kontrolleras och röras på rätt sätt.
Det är svårt, det är så mycket att tänka på på samma gång, kroppen gör inte som jag vill och dessutom blir jag snurrig i huvudet. Men några hopp klarar jag av (på marken) så jag är vid gott mod.
Dags att snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen. Halkigt! (Jag vet, vilken överraskning.)
Det ser så lätt ut när Alma glider fram, men för mig känns det bara fel.
Eftersom jag spelar rollerderby är jag van att stå på rullskridskor, och det är ju på ett sätt lite likt. Men det känns inte alls likadant. Det här gör ju ont! Skridskorna sitter så hårt runt vristerna att jag knappt kan böja på benen och det är ju jättesvårt bara att åka framåt, fötterna wobblar hit och dit. Hur ska det här gå?
Jag testar tuppen, att åka på ett ben. Jag står en liten stund, vinglar till. Och faller. Framåt, vänsterknät rakt ner i isen.
– AAAAAAAAJJ!!!! Det gör ju SKITONT!
Det där var faktiskt lite förvånande, att det skulle göra så förbannat ont. I roller derbyn har jag ju tjocka knäskydd och har lärt mig att ramla på knä, men se det var helt fel här på isen med bara hjälm som skydd. Alma hjälper mig upp på fötter igen och tipsar om att ramla på mjuka kroppsdelar som låren i stället. Mm. Ska tänka på det.
Men det är bara att ge sig på’t igen. Nästa steg är flygskär, att åka på ett ben, överkroppen tippad framåt och ett ben bakåt, uppåt. Det är inte det graciösaste någon sett, men det går!
Nu är det dags att testa hoppa (det är det man har taggarna till) och med fallet i färskt minne är det svårt att våga. Men ett litet skutt med snurr på ett halvt varv får jag till i alla fall.
Sen: ena skridskons piggar i isen, måla blomblad med den andra, runt, runt, och dra in och snurra. Yes! Jag blir supersnurrig i huvudet men jag tar mig runt flera varv – som en riktig isprinsessa!
Alma sätter ihop ett litet program som jag får lära mig och sedan framföra till musik. Först nåra fina armrörelser, en sväng på ett ben, blomblad-ihop-snurren, två bubblor baklänges, saxa runt och ta fart, flygskär, hoppvändning, bromsa, några stora skär, tuppen, lite dans, kliva runt på taggarna och så slutpose! Yes!
Hela tiden hejar Alma på, peppar, påminner om nästa grej och ger massvis med beröm.
I en timme har vi varit ute på isen och under den tiden har jag gått från att stappla fram, wobbla runt, ramla och svära till att genomföra ett eget konståkningsprogram!
Det var kanske inte direkt vackert och det blev några missar och en del vingel, men jag gjorde det! Det blev nåt! Den lyckan!
När jag kliver av isen efteråt är det med ett stort leende på läpparna. Det har varit svårt och snurrigt, men riktigt, riktigt roligt! Jag är otroligt stolt och tacksam för att jag fått chansen.
Någon timme efter vår träning är det dags för Alma att snöra på sig skridskorna igen, på schemat står tre timmars showträning. På onsdag kliver nämligen hon och hennes föreningskamrater i Luleå konståkningsklubb ut på isen i Coop Norrbotten Arena, redo att framföra årets upplaga av den stora isshowen Christmas on Ice.