Sagan om Luleå Hockeys vändning kan, i mångt och mycket, lika gärna skrivas med Mattias Modigs egen historia.
Han var jättetalangen som försvann ner i sitt eget svarta hål, stukad och räknad som misslyckad.
Modig fick chanser. Han fick verkligen chanser, för någonstans gömde ju sig faktiskt det där stora målvaktsmonstret från 2006/2007, men det fungerade inte. Ingenting fungerade, och när det var som värst kunde inte Modig göra någonting rätt.
Ut i hörnet för att stoppa pucken – publiken vrålade att han skulle hålla sig i mål.
Långskott från motståndarnas egna zon – publiken började jämra sig redan innan pucken passerat blålinjen.
En retur rakt ut i slottet – publiken skrek på målvaktsvärvningar eller snabba byten.
Då pratar vi alltså om publiken i Coop arena, hemmafansen. Och de hade rätt.
Jag pratade med målvaktstränaren Fredrik Mikko i går. Det han och Modig jobbat mest med är att behålla fokus, att inte tappa koncentrationen under matcherna. Hur lätt kan det vara i en sån omgivning?
Allting som Modig gjorde såg misslyckat ut, som att det istället för en elitseriemålvakt hade gömt sig...säg, en hockeyreporter i utrustningen.
Men någonstans (läs: bortamatchen mot Brynäs, 13–5 i utvisningar, 4–2 till Luleå ) hände något. Luleå lärde sig spela försvar, på samma sätt som en kolbit lär sig bli en diamant under hårt tryck, hög värme och lång tid.
Och Mattias Modig lärde sig bli en elitseriemålvakt igen.
Själv vill han inte se det så.
– Det har ju gått bra för hela laget, då går det oftast bra för den målvakt som står.
Eller så går det bra för laget tack vare att målvakten är het.
– Naeej, det hör alltid ihop, det där. Det är inte bara min förtjänst, vi har spelat ruggigt bra försvarsspel.
Hur gör du på för att hålla i formen?
– Jag försöker fortsätta träna bra och fokusera stenhårt på matcherna. Jag vet egentligen inte, det är bara att träna, äta och sova.
Målvaktstränare Mikko säger att Modig ”kanske inte analyserar så mycket”, och det får man väl ge honom rätt i...
Modig går väldigt mycket på känsla i sitt spel. Han är inte, på samma sätt som till exempel Daniel Henriksson, hårdskolad i vinkelteori och hävstångseffekter i knästående ställning.
Jag tycker att det är bra, för att det gör honom svårläst för forwards och ger honom en högstanivå som kan ta honom väldigt långt (lex Hasek).
Jag tycker att det är dåligt, för att det gör att dalarna i hans spel blir djupare. Det kan, men inte måste, ytterligare erfarenhet råda bot på.
Inför säsongen sas det att Luleå hade två andramålvakter. Det börjar ändras, men jag vet inte vem som borde vara förstavalet, inte ens nu. Glöm inte bort att Gusten i fjol var som bäst när han fick verklig konkurrens.
Förstå mig rätt nu: Modig har långt ifrån varit grym alla de här åtta matcherna. Han har haft problem, han har darrat – men Luleå har vunnit och Rograrna har tack vare det haft råd att ta en dålig match av Modig för att bygga upp honom för det långa loppet.
Jag antar att de anser att Modig, tack vare sin storlek (ja, det är orättvist, sån är elitidrotten) har större potential än Gusten Törnqvist.
Nu är Modig tillbaks där han slutade säsongen 2006/2007, då han faktiskt petade Tero Leinonen.
Nästa logiska steg?
Att leverera i ett slutspel.