Förlust på tordag? Då kan vi ladda för kvalet
ÖRNSKÖLDSVIK. Säsongens viktigaste match.Jag hoppas att ni såg den.Luleå slet, kämpade och jobbade. Det räckte bara till fortsatt ovisshet.Men det hade kunnat vara värre.
Matchen mot Modo var definitivt en sån, oavsett hur många poäng det finns kvar att spela om.
Fråga gymnastikdirektör Bergström, den gamla guldtränaren och nuvarande sportchefen, ni vet vem jag menar.
Han hävdar att Luleås SM-guld berodde på ett par snedstudsar och en massa tur i ett par enstaka matcher under serien.
Innan jag åkte till Örnsköldsvik i går diskuterade jag Luleå Hockeys nuvarande situation med en god vän. En god vän som har lätt för att se saker i svart och vitt.
- Vinner de i kväll kan de få fart. Då kanske de kan klara av att knipa Tälje hemma också, och helt plötsligt har de tre raka. Men förlorar de så blir det bara transportsträcka till kvalserien.
Svart eller vitt, som sagt...
Men, det intressanta är att han hade rätt.
Det kändes som att spelarna också förstod betydelsen. I första perioden var det knappt någon som vågade avsluta. Istället slog man ett pass och förde över pressen på någon annan. Oftast blev det ett pass för mycket.
Jag behöver väl knappast undervisa er i den här matchens betydelse.
Men jag gör det ändå.
Med 8-2-segern mot Frölunda i ryggen fanns det två vägar som Luleå Hockey kunde ta.
1) Seger också mot Modo, vilket hade inneburit ett laddat självförtroende inför hemmamatchen mot Södertälje. Ont om negativa tankar, ont om tvivel och självrannsakan.
2) Förlust i Ö-vik - varpå en gnagande känsla av att "fan, ska vi förlora sju-åtta raka nu igen" skulle ha infunnit sig. Tillbaks till hamsterhjulet från helvetet, där tvekan föder tvekan föder tvekan...
Nu vet vi hur det gick. Luleå varken förlorade eller vann - egentligen. Men hoppet om att slippa kvalserien försvinner ändå snabbare än en inoljad gris i en trång korridor.
Den här suddenförlusten, just när spelarna var på väg att lura till sig ett självförtroende, betyder en smärre katastrof.
Den här förlusten gjorde de där åtta målen mot Frölunda lika meningslösa som en stekpanna av choklad.
Jag har varit inne på det spåret tidigare, att Luleås fortsatta öde hänger på om Rograrna - eller spelarna själva - kan få alla i laget att agera utifrån de roller som det är tänkt. I går tyckte jag att man gjorde det, istället var det annat som fällde avgörandet.
Luleås fyra stora (rent spelmässigt, alltså, inte fysiskt) backar - Jaroslav Obsut, Jan Sandström, Radek Philipp och Kristofer Berglund - spelade så gott som hela matchen. När tröttheten infinner sig kommer misstagen.
Luleå har, rent poängmässigt, varit så nära uselhet man kan komma hittills i elitserien.
Därför var den här pinnen så fruktansvärt viktig.
Det är en stor skillnad mellan magsår och myspys. Nu inträffade ingetdera, och det kan vara nog så viktigt inför fortsättningen.
Nu möter Luleå en av konkurrenterna i bottenträsket redan i morgon.
Vinst där? Då finns chansen.
Förlust? Ingen katastrof - då kan ju laget börja träna för kvalserien redan nu.
Så jobbar vi med nyheter