En skum känsla - Luleå går på halvfart men radar ändå upp sina poäng

Jag åkte till Stockholm och fick se ett lag kämpa. Jag fick se ett lag stånga sig blodiga mot en motståndare som var övermäktig. Jag fick se ett lag som borde ha vunnit förlora poäng på ett hjärtskärande sätt.
Vad som var grejen med det?
Laget var inte Luleå Hockey.

Johanneshovs isstadion - Sveriges mest omoderna. Sist jag var här var det premiärfest, fullt ös och feststämning. Då kändes den charmig. Nu - när det var lite drygt 30 betalande - är charmen borta och ersatt med en känsla av desperation.

Just nu känns det som att Luleå spelar på halvfart - ändå blir det poäng.
Det är en jävligt konstig känsla.
En som jag inte riktigt har vant mig vid ännu.
För det här är sanningen: Under de två första perioderna försökte Djurgården verkligen. Jimmie Ölvestad tacklade, Fredrik Bremberg kontrollerade spelet som om han aldrig sett vare sig domstol eller whiskyflaska och Gustaf Wesslau var hur tät som helst i målet. På läktaren satt gamla tränarlegender som Ingvar "Putte" Karlsson och Lasse Falk och svor.
Inte för att Djurgården var dåliga, om ni nu trodde det.
Utan för att Djurgården spelade bättre än någonsin tidigare den här säsongen - men inte fick något för det.
Luleå är fruktansvärt svåra att göra mål på just nu, och hade inte Markus Ragnarsson fått en konstig skruv på sitt skott (eller om Mattias Modig inte slarvat en smula) så hade faktiskt den första bortasegern sedan februari 2005 varit ett faktum.
Men det är ett farligt spel. Man kan inte förvänta sig att motståndarbackar sparkar in puckar i eget mål hela tiden. Rograrna jobbar hela tiden på det, jag vet, men Luleå måste upp en smula ur skyttegravarna. Annars kommer granatchocken till slut.
Kanske var det här en konsekvens av att segern mot Skellefteå kom efter att Luleå fångat motståndet i sarghörnen och oskadliggjort dem där. En slags falsk säkerhet, eftersom att Luleå är som bäst när de vänder i mittzon.

I egen zon blir det oftast för stillastående, för passivt till slut.

När allt var över blev det någon sorts gudomlig rättvisa över det hela ändå. Men att Luleå tar poäng trots att 18 hockeyspelare över 60 minuter bara lyckas få iväg elva - ja, elva - skott på mål är ett smärre mirakel.
Djurgården?
De fick en del hjälp, om man säger så.
Linus Omarks slashingutvisning var mycket tveksam, en tidigare sexmansutvisning var direkt felaktig.
Anar vi en konspiration från hockey-Sverige för att hålla kvar Stockholmsklubben i elitserien?
Eller är det att dra det hela ett steg för långt?

En skum känsla - Luleå går på halvfart men radar ändå upp sina poäng

Sist jag var här såg jag ett lag som var bra - men ändå förlorade.Nu såg jag ett lag som tog poäng.Vad skulle ni välja?Det bidde bara en tumme - men det var länge sedan Luleå fick med sig ens det härifrån.