Fransson ska inte väga lätt
Ända sedan Jenny Fransson satte sin fot i brottarhallen i Rosvik för snart 16 år sedan har hon drömt om OS. -Det är svårt att beskriva vad jag känner. Jag är bara lycklig, säger hon.
Foto:
- Jag förstår nog fortfarande inte helt att jag kommer vara med på plats, jag hoppas bara att jag är i mitt livs bästa form, säger hon.
Men det är några dagar kvar innan hon ställer sig på mattan för tävla om ett guld. För att slappna av dagarna innan och bli av med jetlagen flyger Jenny direkt efter invigningen till träningslägret i Fukuoka, Japan. De första dagarna kommer fyllas av lättare träning och för Jennys del blir det även en hel del ätande för att komma upp i tävlingsvikten 72 kilo.
- Man får inte väga över, men det är inte bra att väga under vilket jag gör nu så jag kommer få käka som en galning för att gå upp ett kilo.
Men det är inga problem, jag är van, säger hon.
Lite finslip helt enkelt för en tjej som redan som sexåring bestämde sig för att en dag vinna OS.
- Det låter hemskt att jag var så liten och hade sådana mål men det har på något sätt ändå varit normalt, säger hon.
Som barn höll Jenny på med flera olika sporter och till en början fanns det inga tankar om att börja brottas. En dag följde hon med sina bröder när de skulle testa på sporten. Men hon kunde inte sitta still och titta på så hon testade och har inte kunnat sluta sedan dess.
- Jag antar att jag fastnade för att det var så svårt. Det är så hård och allsidig träning sen så är det du själv som vinner. Det är inte som i fotboll där man vinner som lag. Det är peppande att styra över sin egen prestation, säger hon.
I samma klubb brottades på den tiden Heidi Skemark som vunnit SM-guld. Och allt Jenny då tänkte var att hon ville bli lika bra.
- Jag såg upp till henne och hon peppade och ville hjälpa mig. Det blev mer och mer träning och jag började vinna över killarna i klubben vilket var kul, säger hon och skrattar.
Men även om viljan att bli bäst redan fanns där så inståg hon på den tiden inte hur bra hon egentligen var.
- Jag vet inte om jag har insett det än, säger hon och tillägger efter en stund:
- Men jag är VM sjua och har en OS-plats så jag måste vara ganska bra.
Första gången Jenny deltog i en internationell tävling var i EM i Haparanda 2004. Det blev ingen medalj men hon lyckades överaska många genom att placera sig bland de tio bästa.
- Jag tror jag kom sjua och jag var glad. Jag trodde inte ens att jag skulle få åka dit. Det var också då jag förstod hur bra jag måste bli och det taggade mig, säger hon.
Första medaljen kom istället två år senare när hon vann junior VM.
- Innan dess tyckte jag att jag var rätt duktig men det var ett bevis på att jag faktiskt kan vinna även om jag vetat det själv innan, säger Jenny.
Men vägen till framgångarna har inte alltid varit den lättaste. Hon har opererat knät fyra gånger och rehabiliteringen har tagit många timmar av träning ifrån henne. Senast det skedde var förra året och då gick det riktigt segt för henne att komma tillbaka, eftersom hon drabbades av en inflammation i samband med operationen. Ändå tror hon inte att det påverkat hennes karriär allt för negativt.
- Jag tror inte att jag skulle varit bättre. Jag har istället varit vid sidan av mattan och peppat mig själv. Jag har sagt "nu jäklar ska jag bli ännu bättre" och det har ju gått bra, säger hon.
Hon känner fortfarande av skadan men det kommer inte hindra henne i OS.
- Jag har haft problemen så pass länge att jag vant mig och kan köra fullt ut, säger hon.
Inställningen är det alltå inget fel på. Tvärtemot är den starkare än någonsin. I december bestämde sig Jenny som sedan hon var 15 år brottats i Gällivare brottningsklubb att flytta ner till Skåne för att komma i ännu bättre form än tidigare. Men det var inget lätt beslut.
- Jag trivdes jättebra i GSK - och hade jag inte kommit med till OS hade jag inte åkt - men det var brist på sparring. De andra tjejerna i klubben väger tio-tjugo kilo mindre än jag. Jag behövde annat motstånd, säger hon.
Ny klubb blev Klippan där hennes gamla tränare från GSK, Fariborz "Fari" Besarati, är tränare idag. Och hon erkänner att en bidragande del till att hon flyttade var att hon saknade hans sätt att träna henne.
- Jag har alltid trivts med honom. Han var anledningen till att jag flyttade till Gällivare. I stort sett har han lärt mig allt jag kan, säger hon.
Och tillsammans med Fari har hon nu gjort allt för att komma i superform till OS.
- Han har lagt ner otroligt mycket tid på mig. Kollat mina motståndare och gått igenom med mig exakt hur jag ska göra. Har jag haft en fråga så har han alltid haft ett svar. Vore det inte för honom skulle jag inte vara så bra som jag är nu, säger hon.
Men det finns fortfarande saker kvar att jobba med.
- Det är mycket kondition och sen måste jag lära mig att inte bli rädd om jag leder en match eller att bli nervös när jag går upp på mattan. Motståndaren ser alltid dubbelt så stor ut när de står framför en men då försöker jag tänka att de tänker samma sak om mig vilket hjälper, säger hon.
Och hon känner att hon har vissa fördelar under OS eftersom hon redan fått prova på att brottas i OS-hallen under förra årets junior-VM.
- Jag har fått känna på arrangemanget. När jag föreställer mig OS matcherna nu har jag lätt att se hur det kommer bli.
Vad tror du blir roligast under OS?
- Alltihop! Att få uppleva det och att få tävla. Jag har drömt om det så länge nu. Jag har sett OS på tv men det går inte att föreställa sig hur det blir, jag tror inte ens att man fattar allt när man kommer dit. Men man ska inte förstora saker.
Tror du att du tar en OS-medalj?
- Jag kan lika gärna vinna guld som att åka ut direkt. Det har gått bra i år, jag har vunnit flera GP-tävlingar och tagit min första seniormedalj. Jag vet att jag kan vinna mot alla. Vi får se. Jag vill inte sätta för stor press på mig själv men jag vill inte underprestera.
Vad gör du om du vinner?
- Vet inte. Lägger min ner och gråter. Jag kommer inte kunna röra mig.
Så jobbar vi med nyheter