När NSD pratar med Mathias Johansson har han precis skrivit klart en tenta och håller som bäst på att förbereda sig inför den sista träningen före avresan till Stockholm.
För det blir – efter mycket om och men – en efterlängtad start i SM i helgen för längdhopparen från Kiruna.
– För ett år sedan hade jag inte kunnat drömma om att jag skulle stå här nu, säger han.
För drygt fem år sedan slog den då 20-årige Kirunahopparen, som tävlar för Nedre Soppero IK, igenom på allvar på den stora svenska friidrottsscenen.
Först blev det ett brons på junior-SM 2010.
Året efter blev det guld i samma mästerskap.
Och lagom till senior-SM i Gävle sommaren 2011 överraskade Johansson alla när han hoppade 7,54 meter.
Det innebar ett SM-brons – och att han suddade ut det då nästan 40 år gamla rekordet i Norrbotten.
Johansson var då också aktuell för att få representera Sverige i Finnkampen och han spåddes en lysande framtid.
– Men efter det hoppade jag i stort sett ingenting, förklarar Johansson.
För åren efter SM-succén har varit allt annat än roliga för Johansson.
Istället har de senaste fem åren handlat om skador, mer skador, en operation, fler avancerade ingrepp – och framför allt en massa tvivel på sin egen framtid som elitfriidrottare.
– Efter SM började jag få riktigt stora problem med hälen. Jag gick först till en läkare som gav mig några inlägg. Men med facit i hand skulle man skippat inläggen och löst problemet direkt, typ med kortison eller något annat, berättar Johansson och fortsätter:
– Foten och hälen blev aldrig riktigt bra under hela hösten, och när jag tävlade inomhus slog jag upp skadan rejält.
Under i stort sett hela våren och sommaren 2012 körde Johansson tuff rehabträning, han tog kortison för sin skadade fot och framåt hösten samma år kände han sig redo för att öka intensiteten i sin träning.
Men under ett träningspass på Lombia under ett besök hemma i Kiruna var olyckan framme igen.
– Jag hade tagit på spikskorna och skulle köra lite hoppstyrka. Då small det bara till, och hela knät låste sig. Jag lyckades krypa ut från hallen och ta mig hem, säger Johansson.
Domen kom någon dag senare: Menisken i ena knät var trasig.
– Först gick jag på kryckor, och efter ett par månader fick jag tid för en operation där de tog bort halva menisken, säger Johansson.
Återigen blev det tråkig rehabträning med många och långa timmar i gymmet.
Och när Johansson kände sig redo för att öka på belastningen igen, ja, då började den trasiga foten spöka på nytt.
– Läkarna sa att det var fästet vid hålfoten som läkt ihop fel under min tid på kryckor. Jag hade ingen rörlig vävnad kvar i hälen. Jag satte in kortison igen, men det blev bara sämre ju mer jag tränade, förklarar Johansson.
Efter det nya bakslaget kände Johansson att han var på väg att ge upp.
Han började tvivla på att han någonsin skulle kunna komma tillbaka till elitnivå igen.
Och även hans omgivning verkade ställa in sig på att det kunde bli för jobbigt att resa sig igen.
– Alltid när morsan ringde brukade hon fråga hur det gick med träningen. Men hon slutade fråga. Jag kände själv också att jag inte tyckte det var kul längre. Och när jag själv inte brydde mig längre, och inte min omgivning heller gjorde det kände jag att det kanske var dags att sluta.
Så Johansson kom till ett vägval. Antingen avsluta sin friidrottskarriär, eller lösa skadeproblemen en gång för alla.
Valet föll till slut på det sistnämnda, och för ett drygt år sedan kom han i kontakt med en fotspecialist i Umeå.
– Han hade precis fått en slags blodplasmaapparat. Så jag började en behandling där de tog blod från armen, plockade ut de vita blodkropparna och sprutade in dem i den skadade delen i foten, förklarar Johansson.
Eftersom friidrottsförbundet dragit in sitt stöd till Johansson efter alla skadeproblem fick han själv finansiera behandlingen.
Och injektionerna var allt annat än behagliga.
– Det var utan bedövning, så det gjorde jäkligt ont. Foten blev stor som en handboll eftersom det var ganska mycket de sprutade in.
Efter den sista av totalt tre behandlingar kunde Johansson börja träna lite lätt igen förra hösten.
Efter ett tag kände han att foten höll, och Johansson kände också att han äntligen kunde satsa fullt u.
Men...
– ...i december drog jag sönder baksidan i ena låret, så då rök hela inomhussäsongen, säger Johansson, som återigen
kom till ett vägskäl. Sluta eller fortsätta.
– Jag kände ändå att jag hade kommit så pass långt att jag ändå ville fortsätta, och ge allt en allra sista chans.
Så tidigt i våras gjorde sig Johansson redo för utomhussäsongen.
– Jag kunde börja hoppa lite lättare längdhopp i mars. Jag körde ett pass i veckan, men allt eftersom kunde jag stegra träningen, säger han.
Nu, ett par månader senare har Johansson hunnit med två tävlingar inför SM. En i Skellefteå och en i Torneå.
– Jag gjorde min bästa säsongspremiär någonsin i Skellefteå, och jag hoppade även långt i Torneå. Men så fick jag ont i foten igen, och tvingades vila.
Och så sent som i måndags bestämde sig Johansson för att ändå åka till SM och tävla.
– Det känns faktiskt ganska bra. Hälen kommer aldrig bli helt bra, så jag kommer få tejpa foten varje gång jag tävlar. Men jag vill ju tävla och jag känner att jag måste ta mig ut på tävlingsarenorna igen, säger Johansson.
Var står du nu då, rent formmässigt?
– I våras hade jag som mål att ta medalj på SM eftersom jag vet att jag kan hoppa så långt som krävs. Men då hade jag också räknat med att kunna tävla tio gånger innan SM. Nu har det bara blivit två tävlingar, så jag vet inte riktigt var jag står.
När Johansson blickar tillbaka på de senaste åren inser han att det är en jäkla resa han varit med om.
– Jag har ju gett upp så många gånger, och tänkt att nu skiter jag i det här. Men efter någon månad har jag fått tillbaka viljan igen. och velat köra. När jag väl har kunnat träna har det gått bra. Jag är 50 procent starkare nu än när jag tävlade mycket. Och jag har satt nya personbästa i alla hopptester. Det gäller bara att få lite kontinuitet i tävlandet, för jag vet att jag kan hoppa jäkligt långt, säger han och fortsätter:
– Jag har ju varit på friidrottens bakgård de senaste åren. Det blir ju helt annorlunda nu, att få tävla på SM utan press, och möta de bästa hopparna på en stor arena.