I mer än ett sekel har Kiruna kurat i skuggan av malmen. Nu är det slut. Gruvan äter upp staden och i det är inte gruvan som får vika sig. Centrum ska flyttas österut, det nya stadshuset ska vara klart 2017 och det lär ta flera decennier innan allt är klart.
Allt börjar och slutar på Bromsvägen. Samhällsomvandlingen startade med nybyggnationerna 2014 men nu krossas för första gången det gamla Kiruna av grävskopor, tegelsten för tegelsten.
Ut med det gamla.
In med det nya.
Malmen framför allt.
1907 startades IFK Kiruna. 20 år senare såg Kiruna AIF dagens ljus. Någon gång på 40-talet definierades den konflikt som skulle komma att prägla Kirunas idrottsliv i 50 år. Vad var det som hände? Historien lyder så här, sanningshalten kan jag inte garantera: LKAB byggde en uterink på Triangeln. Hockeyspelarna från AIF – klubben som från start tog politisk ställning mot etablissemanget och för arbetarrörelsens ideal – fick ingen tillgång till isen, bara IFK Kirunas medlemmar var välkomna. AIF:arna svor över ingenjörernas förening, över kapitalets makt, spottade i nävarna och visade vad en folkrörelse kan uträtta. Snart stod idrottsplatsen på Petsamo färdig – enbart tillverkad av AIF-medlemmarnas svett och 4 000 frivilliga mantimmar. AIF:arna glömde aldrig sveket från bolaget och IFK, IFK:arna glömde aldrig de hårda orden – och så fortsatte det. Under den värsta rivaliteten var fel medlemsbok i fickan lika med en käftsmäll, minst, och klubbarnas hockeylag var frontsoldater i det lågintensiva klasskriget mellan arbetare och tjänstemän.
På våren 1973 tog sig AIF:s hockeylag upp till Sveriges högsta serie, det var första gången en norrbottnisk förening klarade av det. Än har inget annat Kirunalag – inte IFK, inte HC, inte City, Teamet, Toullavaara eller IF – klarat av att upprepa bedriften. Genom årens lopp har otaliga hockeyhjältar förädlats i klubbens ungdomsverksamhet, massor av eldsjälar, fantastiska ledare. Bröderna Salming, "Snoddas", Freddy Lindfors, "Klimpen", Rune Lantto, "Sås"... Det är lättare för en reservmålis att hålla sig varm i Matojärvi ishall än att ducka nostalgiattacker när man pratar AIF.
Den moderna historiken är mindre omfattande. 1987 slog föreningens hockeysektion ihop sitt a-lag och juniorverksamheten med Kiruna HC – IFK Kirunas hockeysektion som brutits ur moderföreningen – och rivaliteten som funnits sedan början av seklet trängdes med visst våld in i Team Kirunas kostym, en norrbottensspets och en vildkatt i samma ryggsäck. Elitsatsningen Team Kiruna blev så småningom Kiruna IF, ett kompisgäng föredettingar startade upp Kiruna City för att de överblivna skulle kunna leka i lägre divisioner och där är vi nu.
Förhoppningen var att IFK:are och AIF:are skulle sluta fred.
Förhoppningen var att energin som drivit två föreningar nu skulle fokuseras mot samma mål.
Kanske är det därför som Team Kiruna – och så småningom Kiruna IF – inte lyft fram stadens monumentala hockeyhistoria mer. Kanske är det därför som den enda tröja som hänger i taket på Lombia är Hans Wallssons.
Kanske fanns det en rädsla att för mycket historia skulle skada den nya föreningen.
Januari 2015. Mats Sidmalm har måleri tillsammans med förre Luleåspelaren Jan-Ove Mettävainio, nu är han och skottar utanför firmans lokal i Tuollavaara. Två grabbar som Sidmalm känt sedan han var pojklagstränare för dem i AIF kommer förbi. De heter Simon Hammar och Emil Jakobsson, båda spelar med Kiruna IF i ettan, båda känner att det börjar vara dags att trappa ner. De går ner i den replokal som Sidmalm inrett i måleriets källare, de snackar lite skit, de tittar på klubbmärket som sitter på väggen. "Fan", säger Jakobsson, "egentligen borde vi starta upp AIF igen".
För mycket historia kanske hade skadad den nya föreningen, det vet ingen, men för den gamla är det snarare tvärt om. Det är som att det finns ett AIF-format hål i medvetandet hos väldigt många, ett hål som bara väntade på att fyllas. Över påskhelgen fixas en styrelse, Hammar och Jakobsson hinner knappt säga "du, vi ska dra igång AIF igen..." innan folk erbjuder sig att spela. Lasse Stålnacke var materialförvaltare åt AIF i 30 år, han har fortsatt efter sammanslagningen men hjärtat pumpar svartgult. Mats Sidmalm stötte på honom på parkeringen utanför Coop just efter bollen satts i rullning, berättade vad som var på gång och Stålnacke sa bara en mening innan han hoppade in i bilen.
"Hörru, inte behöver ni leta mattris."
– Det har gått så jävla snabbt och det har varit så mycket att det är som ett töcken, säger Sidmalm.
Läs andra delen av reportaget genom att klicka på länken här bredvid.