Till vänster om mig står Johan Gustafsson med mandelanäven i luften. Han har just vunnit i på bortaplan mot Färjestad. Till höger om mig sjunger långresta fans att de älskar Luleå. Bakom mig hyllar förbundskapten Pär Mårts Luleå Hockey.
Det är nästan så att man börjar tro.
Här kom vi till Karlstad - vinnarnas högborg, kommunen där det är lagstadgat att varje portion modersmjölksersättning ska innehålla ett par mikrogram nedmald guldmedalj - och sen ser det ut så här.
Är det konstigt att man blir misstänksam?
Jag skrev innan semifinalserien att vi inte visste hur Luleå skulle reagera, eftersom situationen var helt ny. Just det här laget, de här spelarna, har ännu inte varit i en SM-semifinal utvilade och oskadade. Det kunde sluta hur som helst - men jag kunde inte tänka mig att det skulle se ut så här.
Johan Gustafsson stod för två plockar fullt värdiga Frölundas Julius Hudacek. Janne Sandström blev besatt av Scott Stevens ande och höfttacklade folk så att de flög till höger och vänster. Lukas Kilström hittade en fart, ett spelsinne och en teknik som vi knappt sett på hela säsongen. Daniel Gunnarsson ställde upp en korvvagn i Färjestads zon, Niklas Olausson åkte slalom mellan landslagsbackarna och Linus Klasen skruvade in 3-1 innan andra periodpausen.
Till och med Johan Fransson träffade mål. Nej, han gjorde inte mål, men man kan inte kräva för mycket.
n n Det grundläggande, det fundamentala, är det här: Luleå åkte mer skridskor snabbare.
I boxplay, i fem mot fem, i numerärt överläge jobbade Luleås spelare hårdare än Färjestads. I de två första perioderna hittade ett iskallt bortalag gott om plats i egen zon. Luleåspelarna kom ut med pucken i konstruktiva lägen, med fart, och kunde bygga sina anfall på enklast möjliga sätt eftersom de hade farten. Defensiven var nästan ännu bättre. Jonas Rönnqvist drog ner förstaforward lite grann, väntade ut hemmalaget och gång efter gång tvingades frustrerade Färjestadsspelare vända hemåt igen, utan chans att komma igenom maskinen som väntade i mittzon.
Det var den perfekta bortamatchen. Två mål i powerplay, ett efter ett sällsynt uppställt spel och sedan var matchen avgjord. Tredje perioden spenderades vid sargerna och ni vet hur det är. Där trivs Luleås spelare bättre än Tomas Holmström vid en tallrik palt.
Det var smått chockerande. Jag misstänkte att Luleå skulle vinna, det vet ni som såg vårt tv-program Slutspelssoffan på NSD.se. Men att de skulle vara så här överlägsna? Inte en chans.
n n Det är just det som gör mig så misstänksam.
Luleå Hockey gjorde i stora drag en perfekt match - men det hade kunnat gå annorlunda. Vad hade hänt om styrningen på Ville Lajunens skott studsat ribba in istället för ribba ut när Luleå ledde med 2-1 i andra perioden? Vad hade hänt om Christian Berglund inte åkt ut när Johan Gustafsson fick gummiben? Vad hade hänt om Alexander Salak haft en normal kväll?
Det var så mycket som gick Luleås väg just den här matchen. Det kan bero på att Luleå har hittat något, det kan bero på att Färjestads spelare är för bekväma för en semifinal. Men det kan också vara en chimär.
Luleå Hockey har fått den perfekta starten. Det är varken mer eller mindre än så, det krävs fortfarande en seger på söndag för att slå klorna i den här semifinalserien.
q q Äventyret är det som börjar när allting annat har gått åt helvete.
Luleå väntar fortfarande på en strand i Söderhavet. För Färjestad har polarexpeditionen just börjat.