Vi möts vid fabrikerna ute på Karlsborgsverken. Det är här Jukka Ohtonen, 48, håller till då han inte spelar elitseriebandy. Eller är hemma med familjen i Kalix.
Han arbetar heltid som planerare och tackar gud och arbetsgivaren för flextid.
- Jag kan ju komma och gå lite som jag vill, säger han.
Samtidigt kommer en grupp arbetskompisar förbi. De skakar uppgivet på sina huvuden.
- Vad håller ni på med egentligen? Ni ledde ju matchen.
Kvällen innan har HT Bandy tappat 3-1 till 3-3 mot Tillberga hemma på Akelius Cape East Arena.
Och det är ingen idé för Jukka Ohtonen att försöka fly undan gliringarna på jobbet.
- De har koll på bandyn här...
- ...och de tror tydligen att vi är världsmästare som ska vinna varenda match, säger han.
Matchen mot Tillberga slutade inte utan kalabalik. Motståndarnas spelande tränare Pelle Fosshaug fick ett utbrott på domaren, stormade av planen och skrek "jävla finnjävlar hela jävla bunten".
- Typiskt Fosshaug. Men visst blir man ledsen när man märker vilka tankar som finns hos många personer. Det är alltid lite hat mellan svenskar och finnar, men jag tänker ändå inte sådana tankar om svenskar.
Han fortsätter:
- Jag tror inte att de andra lagen vill ha oss kvar i elitserien. De gnäller alltid över den långa och dyra resan. Men vi har ju en lång resa till varje bortamatch. Jag tror att det är bra för bandyn att vi är med.
Vi backar lite. Till 1960-talets Torneå närmare bestämt, och Jukka Ohtonens barndom.
Han var näst yngst i en syskonskara på åtta - sju bröder och en syster.
Samtliga bröder, utom en, spelade bandy. Det var nästan som en naturordning. Inget konstigt alls.
- Det fanns inget annat, säger Jukka och tillägger:
- Men jag spelade fotboll också.
Du kommer alltså från en idrottsfamilj?
- Nej, inte riktigt. Varken mamma eller pappa var särskilt intresserade. Jag tror inte att de såg en enda bandymatch när jag var liten.
Sedan säger han:
- Men nu har mamma blivit jätteintresserad, hon ser all sport där finnar är inblandade och blir jättearg när det går dåligt. Hon kan till och med gå upp mitt i natten för att kolla på formel 1-kval.
Hans mamma bor fortfarande kvar i Torneå.
Själv har Jukka Ohtonen bott i Sverige i 26 år, alltså dryga halvan av sitt liv.
Men när jag frågar om han känner sig mest som finländare eller som svensk får jag nästan skämmas.
- Vilken fråga!
- Nog är jag finne rakt igenom.
1984 - när Jukka Ohtonen var 22 år - lämnade han hemlandet och sin dåvarande klubb Uleåborg för IFK Kalix.
Två år senare ändrade karriären åter riktning. Söderut närmare bestämt och Ohtonen skrev på för Kungälv i allsvenskan (den då högsta serien).
Men den första tiden där var tudelad.
Ohtonen tog nämligen inte bara IFK Kungälv till bandyslutspelet. Han förde dessutom upp Gais till fotbollsallsvenskan.
Han hade två skilda elitkarriärer sida vid sida. En i bandy och en i fotboll.
- Den hösten var jäkligt jobbig, jag fattar inte hur jag orkade egentligen. Till råga på allt hamnade jag på bänken i Gais och du vet vad som händer när man bänkas - då måste man dessutom spela varenda B-lagsmatch.
Till slut tvingades Jukka Ohtonen att välja vilken idrottskarriär som var viktigast. Och valet var enkelt. Han fortsatte sin bandysatsning.
- Jag har alltid varit bättre i bandy...
-...men jag provtränade faktiskt med IFK Göteborg innan jag gick till Gais. Det var en kul upplevelse att få spela med killar som Jonny Ekström och Glenn Hysén.
Oj, erbjöds du något kontrakt?
- Nog hade jag kunnat få ett kontrakt, men då hade jag redan skrivit på för Kungälv. Och så pass bra var jag inte att Göteborg skulle börja bråka om mig (skratt).
Efter sju år i Kungälv flyttade Ohtonen norrut igen.
Och han fick en rolig säsong med den allsvenska nykomlingen Kalix/Nyborg. Kanske hans allra roligaste.
Laget tog sig hela vägen till SM-kvartsfinal, men där föll man mot de blivande mästarna Västerås med 2-3 i matcher.
- Det var ett härligt år, vi hade ett riktigt bra lag och spelade väldigt rolig bandy, minns Ohtonen.
- Det är nog en av mina bästa säsonger som spelare.
De kommande åren i Kalix/Nyborg blev dock inte lika roliga. Laget kunde aldrig återupprepa succén och säsongen 2000/01 åkte man ur den högsta serien.
Men då hade Jukka Ohtonen redan börjat spela för moderklubben Tornio PV igen - laget som han har sex finska ligaguld med.
- Jag valde Tornio 1999 och det var en skön nytändning. I både Kungälv och Kalix hade det gått sämre och sämre för varje år. Det var inte lika roligt att behöva kvala för att hänga kvar hela tiden.
I Tornio blev han kvar ända fram till hopslagningen med Haparanda för tre år sedan - och nu är han HT Bandys spelande tränare och största profil.
Snart 49 år gammal...
- De tyckte att jag var gammal redan när jag kom till Tornio. Det är 12 år sedan...
- ...men jag är van, jag får alltid höra saker om min ålder.
Blir du less på det?
- Ja, ibland. Det är många som säger gubbjävel och tycker att jag borde lägga av. Det kan vara irriterande, men ett bra sätt att tända till lite extra. Och om man bara fokuserade på åldern skulle det inte finnas något HT Bandy överhuvudtaget. Det är ju många som är över 40 i laget.
Just nu ligger HT Bandy näst sist i elitserien och Jukka Ohtonen gör sin allra sista säsong som spelare. Eller?
- Jo, så blir det troligtvis. Jag har spelat bandy i 40 år nu. Jag tror att det här är slutet.
Är du säker?
- Nja, jo, nästan hundra procent. Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det så. Jag skulle ju inte ha spelat den här säsongen heller, men när vi inte fick ihop folk blev det så.
Jukka Ohtonen trivs i HT Bandy men berättar att han är orolig för klubbens framtid.
- Om det inte sker vissa förändringar inom föreningen så kommer den inte att överleva.
Vad för slags förändringar?
- Just nu är det två ekonomier, två styrande krafter. Ingen vet vem som ska värva och vem som ska betala. Det måste bli en ekonomi, en gemensam förening.
Han fortsätter:
- Nästa år slutar jag och säkert flera andra också. Klubben måste redan nu börja planera nyförvärv inför kommande säsong. Det räcker inte att göra det i sommar.
Känner du ett personligt ansvar gentemot föreningen?
- Nog vill man att den ska finnas kvar, men jag kan inte påverka det. Jag orkar inte ha fokus på allt, det är intensivt redan nu.
Det märks att Jukka Ohtonens bandylåga inte är lika stark längre och redan nu har han börjat planera för ett liv utan bandy.
- Jag ska läsa mycket mer böcker, det har jag inte gjort tidigare. Att läsa är en väldigt skön tillvaro.
- Sedan ska jag vara mer med mina döttrar. Det känns riktigt bra, säger Jukka Ohtonen.