Utanför badhusbyggnaden virvlar några ostyriga regndroppar. Inuti, vid trappan upp till gymnastikhallen, verkar allt först vara stilla. Men så, genom en glasruta i dörren, skymtar plötsligt rörelserna från ett gäng kampsportande tjejer och killar. Här, bland blanklackerade furuväggar och mjuka vinylmattor, inryms nämligen Överkalix nya karatetempel.
– Och fler är välkomna att börja träna, säger gruppens tränare Alireza Gholami leende en stund senare.
Han och hans 15-årige son är de som har fått den japanska sporten att blomstra i den lilla inlandskommunen. Innan de kom hit som flyktingar i november i fjol hade karate i stort sett bara setts på film. Sedan dess har flera kurser i karate och i självförsvar hållits, både för barn och vuxna. Dessutom kan karateprat numera höras i kassakön på affären, på skolgårdarna och lite varstans.
– Just nu tränar ett tjugotal personer regelbundet. En kareteklubb har nyligen också bildats. Så framöver kan medlemmarna delta i tävlingar och mästerskap, säger Alireza Gholami entusiastiskt på engelska.
Själv började han utöva karate redan som en liten pojke i Iran och har en diger meritlista. Eller vad sägs om svart bälte med hela sex dangraderingar (vilket är ett mycket gott mått på erfarenhet och kvalifikationer)– och ett flertal topplaceringar från olika tävlingssammanhang? Däribland ett VM-brons i Shito-Ryu, den stil inom karate som han utövar.
– Det tog jag för ett tjugotal år sedan, säger Alireza Gholami som även hunnit vara tränare i karate i mer än två decennier.
Drömmen nu är att få stanna i Överkalix – och att sätta den nya hemorten vid norra polcirkeln på karatevärldskartan. Ett mål som kan låta optimistiskt, men är allvarligt menat.
– Jag hoppas att någon av eleverna här ska vara med i OS i Tokyo 2020. Jag vet att det går. Flera av mina elever i Teheran nådde VM i Shito-Ryu. En av dem, Navid Abdolmaleki, blev till och med världsmästare, säger Alireza Gholami.
Karaten ser han ändå mer som en livsstil än en sport.
– Det är bra både för kroppen och huvudet. Du blir mer fokuserad, lär dig respekt och disciplin och får en bra självkänsla, säger Alireza Gholami.
Vad är största skillnaden mellan att träna svenska och iranska elever?
Alireza Gholami ler:
– I Iran är det mer disciplin. Sedan är män och kvinnor i olika grupper. Här tränar alla tillsammans.
I Överkalix märks dessutom en bredd av nationaliteter och – just den här kvällen – åldrar. Bland eleverna finns till exempel en 45-årige hovslagaren Patrik Tegelid och småbarnsmamman Fereshth Saberi som kommer från Afghanistan men har bott i Iran. De tycker båda att just mixen hör till fördelarna.
– Alla är vänner och tillsammans, säger Fereshth Saberi.
På plats är även ett gäng yngre flyktingkillar, liksom snart 12-åriga Anna-Maja Åström. Hon upptäckte karaten via filmens värld redan innan träningarna startade i Överkalix. Och tränade därför tidigare i Pajala, 11 mil bort.
– Nu är det skönt att slippa åka så långt, säger hon.
Om hon har något mål med karaten har hon ännu inte tänkt över. Det har däremot Alireza Gholamis 15-årige son Amirali Gholami som redan har svart bälte med två dangraderingar:
– Jag vill tävla i stora mästerskap, säger han.
OS nästa i Överkalix färger, kanske?
