Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK skapade ett litet litteraturintresse hos en hel generation svenska pojkar. Vi läste om bruksorten, industrimagnaten Blåbärskungen och om fotbollslaget som tog sig från gärdsgården till allsvenskt kval tack vare lokala talanger. Vi led när Edward, Blåbärskungens son, la upp bollen på straffpunkten i den sista kvalmatchen, någon grät nog lite när han missade straffen som hade tagit laget till högsta serien. Vi kände saknad när Edward lämnade Åshöjden för ett proffsäventyr i Everton. Vi undrade kanske lite vad som skulle hända sedan, när Blåbärskungens son en gång flyttade hem.
Alla goda berättelser hittar sina referenspunkter i verkligheten.
S A Englund AB är ett klassiskt byggföretag som funnits i Kalix sedan 1923 och omsätter, tillsammans med dotterbolagen Nivi fastigheter och Englunds trähus, mer än 150 miljoner årligen. Med ett hundratal anställda är det på rak arm bara Billerud, Partab och Kalix Tele 24 som är större i privata sektorn. I lilla Kalix gör det Lennart Englund, verkställande direktör, till ett slags verklighetens blåbärskung. Samtidigt har bandylaget, till brädden fullt av lokal talang, just tagit klivet till landets högsta serie.
Och inför årets säsong flyttade blåbärskungens son hem för att frälsa laget från bruksorten...
– Nej, nej, nej. Nej. Nej, fan. Jag tror inte det är så många som har koll på vad jag har uträttat.
Jomentjenare...
– Ja, okej då. Det är klart att kravbilden ökar på en mindre ort, man kommer att bli betydligt mer granskad och kanske mer utsatt. På söder är bandyn stor, men i övriga Stockholm är det ingen som känner igen en. Det ska bli spännande att se hur man tacklar det.
”Jag har alltid varit hemkär”
Olov Englund tar emot på sitt kontor i S A Englunds lokaler, bara ett par minuter med firmabilen från hemmaplan. Trots nästan ett decennium i huvudstaden känns det som att landslagsbacken aldrig riktigt lämnat Kalix när han hälsar med ett utdraget ”haallao”.
– Jag har försökt att behålla dialekten. Man ska inte skämmas över var man kommer ifrån, säger Englund och strosar iväg med luvstökig frisyr för att hämta kaffe.
Kalix Bandys nya libero är en av de mest meriterade spelarna som någonsin fostrats i föreningen.
Ingen självklarhet att flytta söderut
Men när Olov Englund kom in på bandygymnasiet i Sandviken tog det bara två månader innan han flyttade tillbaka till Kalix. När han skrev på för Hammarby var han helt säker på att han bara skulle spela ut sitt första kontrakt på två år för att sedan flytta hem igen. Det finns skillnader mellan Restaurang Sturehof och Hotell Valhall, mellan Kungsholmen och Stråkanäs, mellan Sandhamn och Vassholmen – men det är inte alltid som jämförelsen utfaller till storstadens fördel.
– Jag har alltid varit hemkär, Kalix har alltid funnits där, men det har inte riktigt passat förrän nu. Beslutet var självklart, men när vi väl tagit det blev det lite fundersamt. ”Vad fan har vi gett oss in på nu?”, ungefär. Det kom i kapp oss lite grann.
Nio år sätter sina spår, trots att det aldrig var någon självklarhet att Englund skulle flytta söderut. På hösten 2003 hade både Villa och Västerås hört sig för om hans tjänster. Hammarby hade tjatat ännu längre, men Olov tvekade.
Hans lillebror Erik, som spelade med juniorlaget då, tvekade inte en sekund.
– Jag satt och diskuterade med honom. Han skällde ut mig efter noter och sa ”Vaffan, är du dum i huvudet? Klart du ska sticka!” Det var mycket hans ord som vägde in i det beslutet.
”Dåliga minnesbilder”
Säsongen rullade på, Kalix hade det tungt och det stod så småningom klart att allt skulle avgöras i kvalserien. Olov hade ingen lust att lämna med en degradering på sitt samvete och kvalet framstod allt mer som hans sista chans att ge något tillbaka till moderklubben.
Men två dagar innan den första kvalmatchen rämnade världen för den talangfulle försvararen, hans familj och Kalix Bandy.
Erik gick och la sig på kvällen efter en bandyträning och vaknade aldrig.
Olov Englunds lillebror dog någon gång under natten.
– Det var jättetragiskt, allt som hände och vad det innebar. Men bandyn har varit en så stor del av mitt liv, och var det för min bror också, jag ville spela. Det blev ett sätt för mig att koppla bort allt det där.
Olov blir tyst när han ska förklara hur det var att genomföra de där matcherna mot Gustavsberg, Västanfors och Skutskär mitt i sorgearbetet, nästan som att han tar sats.
– Oj... Jag vet inte... Jag har dåliga minnesbilder av de där matcherna. Det var nog bara ”ut och spela av dem”, jag minns inget. Jag minns bara att jag var ganska ledsen före och efter matchen.
Hur har du bearbetat Eriks död i efterhand?
– Det är återkommande, jag försöker tänka tillbaka på allt som var positivt. Man kan inte påverka det, det går inte att få honom tillbaka. Det har skett, tyvärr, och då gäller det att försöka hitta energi någonstans. Där har bandyn hjälpt mig väldigt mycket.
Kalix klarade kvalet. Avskedet till elitserien sköts på framtiden, avskedet till Erik Englund fyllde kyrkan i Kalix.
Olovs eget avsked?
– Det var tufft att lämna familjen, att lämna dem i sticket. Det är klart att jag ville vara här, bearbeta, hjälpa, men... Ja, jag vet inte. Jag har generellt svårt att prata om det här, som person, att sätta ord på vissa saker, säger Englund.
I någon mån är han en annan person nu än när han flyttade från Kalix. Men minnet av brorsan försvinner aldrig.
– Jag tror att han har hjälpt mig många matcher, han ger mig extra styrka och energi. Inte så att jag känner att han är där, men jag tänker på honom. Försöker minnas roliga stunder vi haft tillsammans, jag försöker att inte falla ner och bryta ihop. Livet är skört, det gäller att ta tillvara på alla tillfällen. Det kom jag till insikt om då.
Det kan inte ha varit helt enkelt.
– Det är ett vägskäl. Jag tror att det gäller att försöka vara konstruktiv, att se glädjen. Om vi fortfarande hade haft kontakt tror jag inte att han velat att jag la mig ner och gav upp.
Har du förändrats av hans död?
– Det vet jag inte. Jag har nog alltid varit ganska lugn och saklig. Men jag fick nio år i Stockholm tack vare Erik, jag är glad att han hjälpte mig med det beslutet.
Avskedet till Stockholm hade inte kunnat bli bättre. Hammarby tog sitt andra SM-guld, Olov Englund satte det sista målet till 9–4 och planen invaderades av tusentals segerrusiga supportrar redan innan domaren hunnit blåsa av matchen.
– Det handlar om att hitta nya utmaningar, staden tilltalar mig inte lika mycket längre. Det behöver inte vara fel för Elton att växa upp i Stockholm, men jag tycker att det märks att han trivs bättre här redan nu. Där hann jag aldrig hem medan han var vaken och då mår man inte bra som förälder.
Vi åker dit allt började, till Kalix Idrottsplats. Här hängde en ung Olov Englund från åtta på morgonen till tio på kvällen, nu visar han oss sina smultronställen. Vi passerar omklädningsrummet, gymmet (”det där får de som är yngre hålla på med”), utvisningsbänken (”den har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta”) och landslagsbacken börjar fundera.
– Jag tänkte på det där vi pratade om innan, det där med ”Blåbärskungens son”. Det har aldrig varit ett problem i vuxen ålder, men det kan nog ha varit det när jag var ung. Det var nog en annan av anledningarna till att jag faktiskt flyttade.
Hur menar du?
– Farsan är ju den han är, han har alltid varit en person som folk lägger märke till här. Men man vill ju skapa sig en egen identitet. När jag kom till Stockholm var det ingen som kände mig, jag kunde bygga mitt eget fundament från grunden – både idrottsligt och civilt. Det har faktiskt varit viktigt för mig.
...och så kommer du tillbaka till Kalix – för att jobba på pappas företag.
– Jo, visst... Men nu är jag tillräckligt trygg i mig själv för att inse att det är det här jag vill. Det är här jag vill vara.
?PELLE JOHANSSON