Leendet och fräknarna – likheten mellan Josefin Johansson och hennes bror Jonathan Johansson är slående. Josefin Johansson fick sin fotbollsfostran i Assi IF. I dag är 29-åringen inne på sin elfte säsong i damallsvenskan. De senaste sju åren har hon spelat med Piteå IF och hon har också burit kaptensbindeln under hela den tiden. Jonathan Johansson är tre år yngre och han ingår sedan flera säsonger i Kalix Bandys startelva. NSD träffar dem i deras barndomshem i Innanbäcken som ligger ett par kilometer utanför centrala Kalix.
– Idrotten har funnits med hela vägen. Sedan har vi ju två äldre syskon också, Johanna och Johan, som också har tävlat på hög nivå. Johanna är sju år äldre än mig och hon spelade i damallsvenskan men en skada tvingade henne att lägga av tidigt, säger Josefin.
– Och Johan har ju tävlat i skotercross på hög nivå. Han har bland annat varit svensk mästare där, inflikar Jonathan.
Vi tar oss en tur ned på den stora gräsmattan som ligger i anslutning till huset. Fotbollsmålen på områdets lilla fotbollsplan börjat rosta och de saknar också nät. Annat var det när syskonen Johansson växte upp.
– När vi var små fanns det väldigt många barn här i vår ålder. Sportade vi inte så var vi ute och lekte kurragömma eller något annat, säger Josefin.
– Vi tillbringade väldigt mycket tid utomhus när vi var lediga. Det var lite bullerbykänsla över det, säger Jonathan och ler.
De berättar att det också har blivit åtskilliga timmar vid husets ena gavel där de matade fotbollar mot väggen.
– Pappa tröttnade väl lite på att det dunkade i huset hela, hela tiden så han byggde oss det där stora träplanket som står där, säger Jonathan och pekar.
I dag är syskonen etablerade spelare i damallsvenskan i fotboll och elitserien i bandy. Josefin lämnade Assi IF innan hon hade gått ut högstadiet och det blev Piteå och Umeå innan hon till sist landade i Skellefteteå. Efter fyra säsonger i Sunnanå IF värvades hon hem till Norrbotten i samband med att Piteå tagit klivet upp i den högsta serien. Sedan flera år är Kalixtjejen en av nyckelspelarna i Piteå.
– Jag är glad att jag valde att gå till Piteå då. Det har hänt mycket med organisationen. Vi startade på ett sätt en ny resa för sex år sedan när Stellan Carlsson tog över som tränare. Man valde vilken väg man ville gå där man istället försökte få med fler unga svenska spelare. Och det är väl där någonstans som vi är i dag, säger hon.
Hon vill inte göra någon stor sak av att hon varit lagkapten under hela sin tid i Piteå.
– Jag funderar jag inte så mycket på att jag är kapten. Jag är inte den som skriker högst eller pratar mest men jag vill hela tiden driva laget framåt. I varje match och på varje träning. Jag tror att jag är en person som vill ta mycket ansvar och det hade jag gjort även om jag inte burit kaptensbindeln, säger hon.
Jonathan Johansson är kavlugn vid sidan av bandyplanen. När det handlar om tävlingssituation både i match och på träning byter han skepnad. Då ger han hundra procent i varje situation.
– Jamen där är vi nog också rätt lika även om du nog är lite hetare än mig, säger Josefin och ser på sin bror.
De har också tävlat sinsemellan men då handlade det mest om armbrytning.
– Det var kul så länge jag var starkare, säger Josefin.
I somras gick också en dröm i uppfyllelse i och med att hon blev uttagen i den svenska EM-truppen. Där hamnade hon precis utanför startelvan.
– Det är så många bra spelare och det är klart att jag ville spela själv. Samtidig var det ju otroligt stort att bara får vara där. Sedan hade vi önskat att gå lite längre och vi kände nog alla att det tog slut alldeles för fort för vi hade lagt ned så många timmar och så mycket tid, säger hon.
Jonathan Johansson följde EM på håll hemma i Kalix.
– Jag känner en väldig stolthet att ha en syster som är med i det svenska landslaget, så är det ju. Jag vet ju hur många timmar och mycket slit som hon har lagt ned för att komma dit. När man vet hur mycket som krävs så blir det ju ännu större, speciellt i en så stor sport som fotboll.
Ni har många likheter men på vilka punkter är ni olika?– Jag är nog mer taktisk och analyserande. Jag analyserar spelsätt och tittar också på gamla matcher, både de vi har gjort själva och på de vi ska möta. När jag har spelat en match tror jag väl att jag kör den fler gånger i huvudet än dig, säger Josefin och ser på Jonathan.
– Det är inte många gånger som jag har suttit före en match och analyserat motståndet. Dagen före en match vet jag nätt och jämnt vilket lag det är vi ska möta. Jag går på känsla och litar på att jag får den information jag behöver, säger Jonathan.
I dag växer damfotbollen i bland annat England, Frankrike och Spanien och de bästa spelarna erbjuds helt andra pengar än för bara två-tre år sedan. Finns det någon dröm hos dig att åka prova på ett liv som heltidsproffs?
– De som kommer fram i dag och blir riktigt bra kommer nog alla att spela utomlands. Jag själv har faktiskt aldrig haft någon sådan dröm. Bland annat för att damallsvenskan hållit sådan hög nivå. Det är än i dag en av världens bästa ligor. Sedan försöker jag inte att tänka så långt framåt. Man vet aldrig vad som händer men jag hoppas ju att jag får vara frisk. Då lär jag nog hålla på ett tag till.
Vad säger du om att damfotbollen nu växer på det här sättet?- Det är jättekul och det känns väldigt spännande att sporten sprider sig. Det går också väldigt fort och det tycker jag är otroligt häftigt.
Kan du tänka dig att avrunda en karriär i Assi?– I dag ser jag det nog inte så. Jag följer Assi för det är min moderklubb och jag tycker också att det är otroligt kul att man är där uppe på elitnivå i dag och spelar i
elitettan och gör det väldigt bra. Det är jättekul. Men jag tror nog inte att jag kommer att avsluta den där. Samtidig ska man aldrig säga aldrig.