Emelie Nilsson och Gastus flyger ljudlöst över den blå-vita oxern.
Med lätthet och utan tillstymmelse till ansträngning hoppar de 1,30 meter.
Efter språnget berättar Emelie att hon egentligen är väldigt höjdrädd och så fort hindren blir över 1,20 så pirrar det i magen.
- Men jag har en duktig häst, jag vet att han klarar det. Som högst har vi hoppat 1,60, då var det mamma som höjde på en framhoppning och hon är så kort att hon nog inte såg hur högt det blev, säger hon och skakar skrattande på huvudet.
Skönt med ett trendbrott
Gastus är en 13-årig valack och i fyra år har han tränats och tävlats av Emelie.
Senaste tävlingen, som arrangerades i Vindeln i västerbotten för två veckor sedan, resulterade i flera förstaplatser. I både 1,20- respektive 1,15-klassen blev det blågul rosett. I 1,10-klassen slutade de på en tredjeplats och slutligen vann de helgens meetingpris.
- Det var roligt. Annars brukar vi vara lite av de eviga tvåorna. Jag vet inte hur många blåa rosetter jag har på väggen hemma.
Målet är att en dag rida SM.
Men där ligger hindren på dryga 1,50 meter och det är en bit bort, enligt Emelie.
- Jag är nöjd om Gastus gör fina 1,40-klasser. Sedan är väl planen att byta till en yngre häst och fortsätta att tävla med den, säger hon samtidigt som hon glider ned från hästryggen.
Gastus följer villigt med in i stallet där Emelie tar av honom sadel, träns och benskydd. Hon lämnar honom helt lös i stallgången där han stilla står och väntar.
- Han är världens snällaste att hålla på med. Hur lugn som helst, en stjärna att ha med sig på tävlingar. Enda nackdelen är väl att han kan vara lite tittig på nya saker, att rida ut är inte alltid så lätt för då ser han spöken överallt.
Emelie minns en gång förra sommaren när han kastade av henne mitt i skogen, lämnade henne och sprang hem till stallet.
Själv fick hon ta sig de tre kilometrarna hem på egen hand.
Långa dagar är ett måste
Till hösten påbörjar hon sitt tredje och näst sista år på universitetet i Umeå där hon läser till civilekonom.
Under tiden hon pluggar följer Gastus med de 30 milen.
Men att läsa på universitet innebär föreläsningar mellan åtta på morgonen och fyra på eftermiddagen följt av x antal timmars tentaplugg.
- Vad jag gör på fritiden förutom är i stallet? Ingenting, tiden räcker inte till. Direkt skoldagen är slut åker jag dit. Där blir jag i tre till fyra timmar. Och på helgerna är det tävlingar, då är det inte ovanligt att man får stiga upp klockan fem på morgonen.
Det är slitigt, det är tidskrävande och det är dyrt. Så varför gör man det då?
- Det är så otroligt roligt, hade jag inte tyckt det så hade det aldrig varit värt det. Och så kärleken till djuret, Gastus är ju som en familjemedlem.
Har stort stöd från familjen
Som 11-åring fick hon sin första ponny. Det var hoppning som gällde redan från start.
- Det är mer fart och fläkt än dressyr. Och så var mina ponnyer bäst på det, då blev det helt enkelt roligare.
Hon startade sin första hopptävling när hon var 11 år och i dag har hon tävlat över hela landet, från Kiruna i norr till Dalby, Skåne, i söder.
Utan familjens stöd och hjälp, både i stallet och ekonomiskt, anser Emelie att det varit stört omöjligt att tävla en häst på den nivå som hon gör.
- Mamma är med på varenda tävling och jämt i stallet. Familjens stöd betyder verkligen allt, så är det bara.