Josefin Hedlund, 47-årig lärare från Jokkmokk, har anmält sig som frivilligarbetare på sin semester.
– När man ser på Facebook allting som händer kände jag att om jag kan göra någon nytta så vill jag det, säger hon.
I Jokkmokk brinner det just på flera platser.
– Den största branden är på 150–200 kvadratmeter och har uppstått i Mattisudden, förmodligen på grund av åska, berättar Thomas Andersson, platschef hos räddningstjänsten, Jokkmokk.
Jokkmokk har bara deltidsbrandmän anställda.
– En del har jobbat 20–30 timmar i sträck och då orkar man inte längre. Det är smutsigt, skitigt, rökigt och dammigt och fruktansvärt tufft. Och värmen gör det ju ännu jobbigare.
När deras egna brandmän började gå på knäna kläckte någon idén att gå ut på Facebook och i andra medier och efterlysa frivilliga.
Han uppskattar att det är minst 150 personer som har hört av sig.
– Det är folk från hela landet, även från södra Sverige, som kan tänka sig att komma upp utan reseersättning bara för att hjälpa till. Man blir nästan tårgöd – det är gripande faktiskt.
Frivilligarbetarna får dra slang och redskap, spola, sköta pumpen och jobba med manuell släckning med hackor och yxor.
Trots förstärkningen och helikoptrarna från privata företag som vattenbombar har de ännu inte kontroll över branden.
– Det är fortfarande väldigt torrt och väldigt varmt så faran är inte över.
Någon bebyggelse är i nuläget inte hotad, men röken har ändå varit besvärande för de boende i Mattisudden.
Vad är det bästa som kan hända nu?
– Att det kommer jättemycket regn. Vi har dansat regndansen, så får vi se om det hjälper.
Och det värsta?
– Det är att värmen fortsätter och att vinden tilltar. Då sprids det jättefort.
Utöver de frivilliga har personal från F21 och hemvärnet varit behjälpliga i släckningsarbetet liksom personal från räddningstjänsten i Kiruna och Boden.
Lars Gyllenhal, militärhistoriker och författare från Rosvik utanför Piteå, ställer upp i släckningsarbetet för hemvärnet.
– Man kan lugnt säga att jag har fått större respekt för dem som har brandsläckning som jobb. Det var fysiskt jobbigt och dessutom måste man härda ut den stickande röken, berättar han efter sitt första 14-timmarspass.
Ändå är stämningen god, tycker han.
– Det spelar ingen roll att en del har försvarets uniform, en del räddningstjänstens kläder och att en del har civila kläder – alla jobbar för samma mål. Det kom också in tio flyktingar från Bodens Afghansitanförening som hjälpte till, berättar Lars Gyllenhal.