11 mars 2017. Luleå Hockey/MSSK spelar semifinal mot HV71 inför 1 169 åskådare i Coop Norrbotten arena.
Favoriten Luleå förlorar en aning förvånande med 3–4 efter straffar.
En halvtimme efter slutsignalen sitter backstjärnan Ronja Savolainen i korridoren utanför omklädningsrummet. Tårar rinner och svordomar ekar.
19 augusti. Det har gått drygt fem månader sedan uttåget i slutspelet. Det hårda golvet i korridoren är utbytt mot en skön fåtölj i spelarloungen.
Men Ronja Savolainen minns fortfarande den där tunga kvällen i mars.
– När man går ut från en sådan viktig match tänker man bara: ”fan, nästa säsong ska jag sommarträna så sjukt jävla hårt och bli mycket bättre”. Jag hade velat hjälpa laget mer, säger Savolainen och fortsätter:
– Där och då var jag faktiskt jätteledsen. Jag var så arg. Jag skulle kunna ha slagit ett hål i väggen. Jag tänkte bara att jag skulle ta guldet tillbaka till Luleå nästa säsong.
Den ilskan där och då – har den gjort dig mer motiverad under sommaren?– Ja, absolut. Vi är inte nöjda med hur den förra säsongen slutade. Vi är mer hungriga nu, för att ta tillbaka guldet hit igen.
Var har du haft ditt fokus under försäsongen?– Jag har kört ganska blandat. Men jag har mest sprungit. Kondition och uthållighet, så att jag ska tåla mjölksyra bättre på isen.
– Sedan har jag kört mycket teknik inne i gymmet. Det har varit mer teknik, än att jaga max, max, max när det kommer till vikter. Jag har varit svag i ryggen och jag har förstärk bli starkare där.
Den kommande säsongen har 19-åriga Savolainen två mål.
Det ena: Vinna SM-guld.
– Vi ska försöka vinna serien. Då får vi en fördel i slutspelet. Sedan ska vi självklart försöka få ett guld till Luleå.
Det andra målet: OS i Sydkorea.
– OS är det största man kan vara med om som hockeyspelare. Därför är den här säsongen den viktigaste i mitt liv.
Jag har hört att ni varit på ett...annorlunda träningsläger med finländska landslaget i sommar?– Det var svinjobbigt. Vi visste inte vad vi skulle göra. Först fick vi veta att vi skulle käka frukost, sen fick vi veta nästa grej. Och så vidare. Allt var jättehemligt hela tiden. Efter en träning fick vi veta att vi hade en halvtimme på oss att samla ihop alla grejer. Sedan åkte vi buss i sex timmar.
Vart åkte ni?– Plötsligt var vi mitt ute i ingenstans. Vi skulle fjällvandra och fick en karta och kompass. Vi delade upp i grupper och skulle hitta olika platser. Vi gick från nio på morgonen till ett på natten. Varje gång vi hittade en plats skulle vi göra en aktivitet som grupp.
Savolainen tillägger:
– Det var inte så jobbigt fysiskt, mer mentalt. Man visste aldrig vad vi skulle göra, man kunde aldrig slappna av. Det gick rykten om att vi skulle springa ett halvmara och sånt. Man var spänd i kroppen hela tiden.
Du vet att Emma Nordin, Johanna Fällman och de svenska spelarna var på Kreta, va?– De var i solen på Kreta och hade värsta lyxen. Vi var mitt i skogen och höll på att frysa ihjäl, för vi visste inte vad vi skulle ha för kläder. Vi fick simma med.
Va?– Med kläderna på. Det var svinkallt. Klockan var typ tolv på natten när vi fick gå igenom ett vattendrag. Det kunde inte bli så mycket värre. Men i efterhand är det ändå rätt kul. Nu kan man skratta åt det.
OS är som sagt det stora målet. Men trots att hon gjort tre VM i rad – och var med på det där jobbiga träningslägret – är 19-åringen långt ifrån säker på en plats i truppen som ska försöka nå framgångar i Sydkorea.
– Man kan aldrig tänka att man är given. Jag ska tävla varje gång jag är med de andra backarna där. Det är ingen självklarhet att man får vara med på OS. Det gäller att göra sitt bästa.
Förra säsongen svarade Savolainen för 25 poäng på 31 matcher i SDHL. Att hon flyttade till Sverige och Luleå var ingen slump.
I slutet av intervjun i spelarloungen kommer backstjärnan in på samhällets respekt för kvinnliga hockeyspelare.
– Nora Tulus kom hit innan mig. Vi pratade i telefon nästan varje och hon berättade hur bra det var här, jämfört med i Finland. För det är jättemycket bättre här. Miljön, träningarna och hur nära det är till allt. Kvinnor har det bättre här än i Finland. Där kan man fråga en spelare i högstaligan för herrar om han vet något om Blues damlag och få svaret ”va, spelar tjejer hockey?”. Här är det en mycket högre respekt för tjejer som spelar hockey. Det var kanske den största orsaken att jag kom hit. Och i Finland fick jag betala för att spela hockey. Varje månad fick jag betala till klubben.
Va?– Ja. Jag jobbade inte då heller, så mina föräldrar fick betala min hockey. Nu är det lite bättre, man behöver inte betala något nu. Men det var en stor orsak till att jag flyttade därifrån.
Hur är respekten för kvinnliga hockeyspelare i dag?– Den är fortfarande sämre än här i Sverige. Men de har tagit steg framåt där med. Och det kommer bli ännu bättre nu när det är OS-år.
Kan det bli bättre här med?– Det kan det absolut. Herrar behöver inte jobba och kan leva på hockeyn. De kan försörja sin familj också. Vi har ingen chans att ha det så. I alla fall inte i Europa. Men man är van att ha det så. Självklart skulle det vara roligt att tjäna mer pengar, men jag har inte som mål att tjäna pengar. Det är ändå kul att jobba vid sidan av. Då har man inte tråkigt på dagarna. Men självklart finns det mycket att förbättra. Men det blir bättre för varje år och det har redan kommit upp på en ganska bra nivå.