Pontus Josefsson.
Han hade varit överlägsen målvakt i Kiruna. Han petade sedan Joel Lassinantti i Tv-pucken och hade hela turneringens högsta räddningsprocent 2008.
Supertalangen gick vidare till Luleå Hockey och blev redan som 15-åring uppflyttad i J20 för att konkurrera med Anders Nilsson.
Det var inget snack om vad det skulle bli av Pontus Josefsson.
– När farsan frågade mig om jag kunde hjälpa honom att byta däck på bilen sa jag nej: "Jag vill inte ens lära mig hur man gör för jag kommer aldrig behöva göra det själv. Jag kommer anlita folk till det där när jag har så mycket pengar som proffs."
Men det blev inte som Pontus Josefsson hade tänkt.
Nu delar han med sig av vad som hände efter att ha varit en supertalang i Tv-pucken.
Problemen började med att den unge målvakten just var så talangfull.
Att flyttas upp i J20 var perfekt för honom, tänkte Josefsson. Han fick bra träning och fick tävla mot Anders Nilsson som skulle komma att bli NHL-målvakt.
I de viktigaste J18-matcherna fick Josefsson stå och den ett år yngre Joel Lassinantti förpassades till bänken, säger han.
Men matcherna blev för få.
Så när det väl blev dags att konkurrera med Lassinantti på riktigt så visade sig Pontus Josefssons matchovana och Luleå Hockey valde att satsa på Joel Lassinantti när de var i J20.
– Jag hade minst insläppta mål i hela Sverige men fick ändå inte spela.
Det fick honom att fundera:
– Vad behöver jag göra för att spela? För "Lassi" är förstavalet vad jag än gör. Då började jag ifrågasätta varför det ska vara så.
Joel Lassinantti skulle komma att bli en landslagsspelare. Han är given förstemålvakt i Luleå Hockey och är bara några nollor ifrån att slå rekordet i SHL genom alla tider. I dag det är svårt att säga att de hade fel som satsade på Lassinantti.
– Nej, nej, exakt. Det är det jag menar. Jag skulle aldrig ta ifrån honom det han faktiskt har presterat. Vi hade Anders Nilsson, Lassinantti och mig. Det var Sveriges bästa målvakter i varje årskull. Någon måste sitta på bänken och det är upp till föreningen och coacherna vilka de vill satsa på. Och jag gjorde matcher som inte var så bra, för jag hade inte matchträningen.
Pontus Josefsson i Tv-pucken.
Talang är en sak. Att hamna i rätt miljö är en annan. Att få en tränare som tror på en. Att ha förmågan att resa sig vid en motgång.
I dag kan Pontus Josefsson blicka tillbaka på sitt unga jag och se att han inte hanterade motgången. Han blev arg. Istället för att göra något åt sin situation.
– Jag hade nog behövt en mental coach, jag skulle kanske ha gått till en annan klubb istället för att bara bita ihop och tänka att det är så här det är i hockey. Jag var ung och tänkte: "Jag vantrivs ju, varför är det så här?" Och man får bara höra att man ska bita ihop. Det är väl senare i livet man har vaknat upp och insett att det inte bara är att bita ihop.
Fram till den här punkten hade ju allt gått spikrakt mot målet att bli proffs.
– Det gick lätt för att jag lade ned den tid som krävs. Jag sov, åt och levde hockey, det fanns inget annat och det var det som gjorde mig bra. Det är lätt att glömma det när det kommer motgångar, när man börjar ifrågasätta sig själv och allt som händer runtomkring. Varför är det inte lätt längre? Varför får man inga svar? Då är det lätt att tappa sig själv.
– Jag skulle bli bäst i världen och det var det som gjorde mig bra också. Men sen blev det en sådan jäkla vändning när det inte blev som jag hade tänkt, för jag hade ingen reservplan. Michael Jordan sa ju att om han har en plan B så betyder det bara att han inte är 100 procent dedikerad till plan A. Så jag hade ingen plan B.
"Piteå Hockeys Patrik Österlund avgör säsongens första hemmamatch med sitt 6-4-mål bakom Luleås duktige burväktare Pontus Josefsson."
När Pontus Josefsson gick ut hockeygymnasiet var karriären mer eller mindre över. Han gjorde två försök i hockeyettan, men kände direkt att glöden var borta.
– När man går ut hockeygymnasium och varit på elitläger, varit topp 4 i sin årskull – och inte får minst ett allsvenskt kontrakt – så är man en loser. Att åka och spela division 1 efter hockeygymnasiet där man var bäst i Sverige – då är man misslyckad, trodde jag då. Man är ju inte misslyckad när man spelar division 1 när man är 19, men det visste jag inte då.
– Jag tror att det hade kunnat vara annorlunda om jag var den som var bakom "Lassi" i Tv-pucken. Om jag hade fått komma som en underdog hade jag kanske uppskattat det mer. Men när jag kom från toppen kändes division 1 som botten. Det är attityden man har till sig själv och sporten som är så viktig, att ha en ödmjuk attityd.
Pontus Josefsson har funderat många gånger över sin talang och varför han slutade med ishockey i unga 20-årsåldern.
– Och det är faktiskt därför jag har utbildat mig till att bli terapeut och livsstilscoach i dag. Man vet ingenting i den där åldern och därför är det så viktigt att någon fångar upp en.
De som är mest talangfulla kan behöva lika mycket stöttning som en som har blivit petad från Tv-pucken, säger han.
– Pratar du med någon som inte blev uttagen i Tv-pucken eller mig som hade bäst räddningsprocent så har vi olika inställning till det hela och man måste hålla koll på varenda en oavsett hur bra eller dålig man är.
För Pontus Josefsson handlade det om att kunna hantera att det inte blev som han hade tänkt.
– Man måste kunna resa sig och inte vara så arg. Skit händer, men gå vidare från det. Det har jag fått perspektiv på nu och det hade varit kul att kunna hjälpa ungdomar i den åldern som gick samma väg som jag gick då.
Pontus Josefsson