Det är skador som har bromsat hans utveckling.
– Det började med att korsbandet i ena knät gick av. Det tog mig längre tid än jag trodde det skulle göra att ta mig tillbaka efter det. Och när jag väl var tillbaka så hann jag bara spela två matcher innan jag gjorde illa knät igen. Jag hade ett skydd på mig som gjorde att korsbandet klarade sig den gången, men det var lite andra saker som gick sönder. Så jag missade några månader till. Och sedan pajade jag ena axeln i min andra match, säger Axel Holmström.
Det var en tuff tid för honom.
– Det var det verkligen. Men jag tog mig igenom det och växte mycket som människa. Jag tar inte saker lika mycket för givet längre, säger han.
Bortsett från en hjärnskakning i slutet av grundserien klarade han sig också undan skador förra säsongen.
– Det var det viktigaste. Jag hade ju missat många matcher säsongerna innan. Men jag är ganska långt ifrån där jag vill vara, säger han.
Han har trivts med tillvaron vid sidan av isen.
– Man hade ju hört en del skräckhistorier om den där ligan. Men Grand rapids är en trevlig stad och klubben är seriös. Jag förstår att folk kan ledsna på att spela här livet, för det är mycket resor och helgmatcher. Men jag tycker det fungerar, säger han.
Han befinner sig i Skellefteå när vi pratas vid.
– Min fystränare håller till här, så jag åker hit någon gång varje vecka. Men annars är jag mest hemma i Arvidsjaur. Jag vill ju inte att min systers son ska glömma bort mitt ansikte, säger Axel.
Hur kommer det sig egentligen att du hamnade i Skellefteå och inte i Luleå?– Pappa spelade där när han var ung. Och Skellefteå hörde av sig tidigt, jag gick bara i sjuan då. Och efter att ha tränat med dem frågade de om jag ville flytta hit och börja spela för dem. Då ordnade pappa en lägenhet åt oss här så jag skulle kunna det.
Axel kan inte hålla sig för skratt när han pratar om sin pappa, Urban Wikberg, som sedan några år tillbaka är junioransvarig i Luleå Hockey.
– Det är rätt komiskt att han först övertalade mig att flytta till Skellefteå och sedan själv drog till Luleå.
Är det givet att det blir Skellefteå när du flyttar hemåt eller skulle du kunna tänka dig att spela för Luleå?– Pappa hade säkert tyckt att det var kul. Men det skulle kännas svårt, det var ju Skellefteå som hjälpte mig dit jag är i dag. Och han har faktiskt inget att säga till om när det gäller det. Men man vet aldrig.
För tillfället har han inte en tanke på SHL.
– Inte alls faktiskt, det kan vänta. Mitt mål är att ta en plats i Detroit. Jag ska göra allt jag kan för att ta mig dit, säger Axel.
Klubben tror mycket på honom.
– De har ju sett vad jag har gjort innan och vet vad jag kan. Samtidigt är det inte som att de står och faller med mig. De har många duktiga spelare, säger han.
Han tycker inte heller att han förtjänade att få chansen förra säsongen.
– Jag var inte bra nog. Och att bli uppkallad var inget jag hade räknat med. Man måste ju vara realistisk, säger han.
Men för första gången på länge känns kroppen bra.
– Jag har väl aldrig varit något fysfenomen. När jag kom till Skellefteå kunde jag knappt slå en kullerbytta. Men jag störs inte alls av skadorna längre, utan har kunnat springa och lyfta vikter obehindrat. Och jag känner mig starkare än någonsin, säger han.
Nu handlar det bara om att hitta självförtroendet igen.
– Det är i princip obefintligt. Man tappar mycket av att vara borta så mycket som jag har varit. Man gör liksom inte saker på impuls längre. Och när jag skadade knät den där andra gången satte det sig i skallen, vilket hämmade mitt spel. Men jag tänker inte på det där längre. Och får jag bara vara skadefri så ska jag nog komma igång igen, säger Axel Holmström.