Sporten har sökt Daniel Larsson i flera månader och till sist svarar han i telefon.
– Jo det är bara fint, jag jobbar och står i.
Vad händer för dig hockeymässigt nuförtiden?
– Ingenting. Jag jobbar och kör traktor nu och har inga direkta planer på att spela något mer.
Vad beror det på?
– Jag har inte suget för det mer. Vi var lite less på att resa runt och flytta och fara. Få in ungarna på förskola och hela den biten. Suget finns inte riktigt där längre för att lägga ner den tiden som behövs.
Känns det som rätt beslut?
– Ja, än så länge känns det bra. Man vet aldrig framöver vad som händer men som det är just nu så har jag inget sug för hockey.
Larsson förstärkte tyska laget ERC Ingolstadt inför slutspelet i mars, men det blev en kort historia.
– Vi åkte ut direkt i play in så det var bara att åka hem igen, säger Larsson som ville spela utomlands:
– Om jag skulle fortsätta ville jag spela utanför Sverige och se något annat. Jag var smått less på den svenska ligan, det blev så tråkig hockey. Det är så sjukt uppstyrt och det händer ingenting. Jag tyckte det blev för stelt och jag och min familj sa att det är utlandet som gäller.
Efter den korta sejouren i Tyskland fanns tankarna fortfarande på spel.
– Skulle jag fått något vettigt hade vi nappat, men det kom aldrig något som lockade nog mycket. Vi tog beslutet att jag skulle jobba under sommaren och se vad vintern har att erbjuda. Nu har det blivit så här.
Du verkar nöjd med livet ändå.
– Jo, jag har haft det här som plan hela tiden när jag lägger av. För mig är det inga problem. Jag jobbar som traktorförare åt ett företag här i Boden och har ett hus här. Jag kan umgås med min familj och har det bra.
Daniel Larsson fick sitt stora genombrott i Djurgården säsongen 2007-2008. Den då 22-årige målvakten, som också fick debutera i Tre Kronor, spelade 46 av 55 grundseriematcher och slutade på räddningsprocenten 92.10.
Efter succén i Djurgården fortsatte karriären i AHL-laget Grand Rapids Griffins innan han återvände till svenska högstaligan och var solklar förstemålvakt för HV71.
Larsson värvades sedan till AIK där han spelade i två säsonger innan flyttlasset gick hem och han återvände till Luleå Hockey.
Men tiden i Luleå blev inte som han hade hoppats.
Det blev bara tolv matcher under sista säsongen 2015-2016, konkurrensen var tuff och skador förstörde för honom.
Sedan avslutet i LHF har moderklubben Boden Hockey varit intresserade av Larsson, men småbarnspappan kände att det inte gick att få ihop.
– Boden är i den ekonomiska sitsen att de inte kan erbjuda ett heltidskontrakt och då måste man först jobba 7-16 och sedan träna 17-20. Ungarna sover när man åker, när man kommer hem och man är borta alla helger. Jag hade aldrig fått träffa min familj och det hade inte fungerat i längden.
Har du hunnit landa i beslutet att lägga av?
– Det är rätt färskt än, men jag ångrar ingenting som jag har gjort eller beslutet som jag har tagit. Än så länge är jag nöjd med det jag åstadkommit, säger han och fortsätter:
– Man ska inte gnälla – det är få som fått vara med om det jag varit med om.
Vad är du mest nöjd med?
– Djurgårdsbiten var bra. Jag blev utsedd till året rookie och bästa målis, det är sådana grejer som är roliga att ha. USA-biten var också kul när jag kom med i allstar-laget.
Blir du tränare sen när barnen blir äldre?
– Möjligheten finns, men vi får se vad de vill göra.