Det var hög ljudnivå i den första SM-finalen.
Jag har genom åren fått höra att jag är lik Tony Rickardsson till utseenden. Nu kanske jag även börja likna den föredetta speedwaystjärnan även till sättet.
För jag är nämligen inte bitter.
Glad i hågen när jag före jul blev antagen till kursen ”Sport och samhälle” nere i Kalmar. Kursveckan låg i början av maj och allt kändes underbart. Dels att få ett miljöbyte, dels att få förkovra sig yrkesmässigt i precis en sådan kurs som jag verkligen vill gå och samtidigt möta våren i Småland.
Nu, när jag sitter här på hotellrummet på Stadshotellet i Kalmar efter att ha dubbelflugit hela arbetardagen 1 maj, är tankarna lite annorlunda.
Det är ju nämligen julafton på jobbet just nu.
SM-finalserien har ju dragit igång och det ser ut som att jag kan komma att missa hela spektaklet. När jag kommer hem sent fredagkväll kan ju, om det vill sig galet väl för Luleå Hockey, allt vara över.
Det här med tajming har inte varit min starka sida genom åren, inte heller den här gången.
Men jag är inte bitter.
Hur som haver. Kursen i Kalmar kommer bli skitrolig och Kalmar som stad är en ny bekantskap som ska insupas.
Enda referensen till Kalmar är att jag spelat på Fredriksskans mot Henrik Rydström och de andra brunkarna i Kalmar FF i början på 2000-talet. Enda minnet från den matchen var att deras klack sjöng pingvin varje gång jag fick bollen.
Tydligen uppskattades inte min löpstil. Om det i alla fall hade varit delfin, hade det ju varit någon form av koppling till SM-finalserien och Luleå Hockey. Men icke.
Men jag är inte bitter.
Jag var i alla fall på plats i Delfinen i den första finalen under lördagen. Så jag går inte helt bet på folkfesten.
För jösses vilket drag det var, och då tänker jag på läktaren framförallt. Imponerande att hela (kändes det som) staden stod upp bakom laget och bjöd på en ljudkuliss som till och med Lemmy Kilmister (vila i frid) hade gett fyra spader ess i betyg.
Så, medan kollegorna firar stora skribentpiruetter och flyger och far mellan Karlstad och Luleå med finalhistorier att berätta för er läsare, sitter jag i Kalmar och gungar på stolen längst bak i ett klassrum och tittar ut över Ölandsbron.
Självvalt.
Jag får helt enkelt finna mig att vara lik en pingvinvaggande Tony Rickardsson-kopia som missar Motörheadfinaler i hockey där Einar Emanuelsson eldkastar in strut på strut den kommande veckan.
Jaja, någon ska ju vara Bror Duktig också.
Men jag är inte bitter.
