Han brukade stå på H-läktaren under sina tidiga tonår.
– Sist jag gjorde det var nog när den där matchen Stefan "Skuggan" Nilssons tröja hissades, säger Kim Johansson.
Det är sju år sedan nu.
– Jag höll låg profil, jag var ju rätt ung då, säger han – med ett leende – och fortsätter:
– Nog skrek jag också en del, men jag skrek mig kanske inte hes.
Nu har den sedan i mitten av februari petade backen lovat klackledaren André Jonsson att han ska göra dem sällskap under någon av finalmatcherna.
– Jag har fått oförtjänt mycket kärlek sedan jag återvände till Luleå Hockey och vill ge tillbaka, säger Kim Johansson.
Varför tycker du att det är oförtjänt?
– Jag har ju inte uträttat så mycket, men jag är väldigt tacksam för det. Jag är inte den showiga typen, fast jag kommer bjuda på det. Men det kommer inte att bli nu på lördag, utan det blir i någon av de senare matcherna.
Du inser väl att du kommer förväntas starta åtminstone en ramsa om du står där under någon av matcherna?
– Det förutsätter jag. Jag kan förstås alla när jag hör dem, men jag får kanske spela in dem nu på lördag, och träna på dem när jag är hemma. Så att jag är redo (skratt).
Hur känns det att vara i final för dig som är från den här staden och har vuxit upp med klubben?
– Det känns stort, men vi måste vinna fyra matcher till. Det är viktigt att vi inte rycks med, och tror något annat. Och jag försöker bidra med positiv energi, och göra vad jag kan för att stötta de som får spela.