Det finns ju olika sätt att vinna en match. Tajt defensiv. Bländande offensiv. Noggrannhet i detaljerna, effektivitet i avsluten, högpresterande powerplay. Sen kan man göra som Linus Omark och Pontus Andreasson, hämta ett trick från Necronomicon, de dödas bok, frammana uråldriga demoner från fjärran världar och avgöra matchen med hjälp av svart magi.
Hokus: Omarks passning. Luleås ärkemagiker tog emot ett av de där blinda backuppspelen längs sargen, jag tror att det var från Själin, vid tekningscirkelns övre kant. Samtidigt som han lade pucken tillrätta vid bladet tittade han upp och såg vad ingen annan såg. Han såg en lucka i matrisen, en virvel i rymd-tidsväven, ett glapp på 20 centimeter 30 meter bort och två sekunder framåt i tiden.
Så han satte pucken där.
Pokus: Andreassons avslut. Den unge lärjungen måste hitta en åkväg och en fart som är precis avvägd för att ta honom förbi motståndarna och samtidigt undvika offside. När han väl fångat pucken ska han hålla ifrån sig båda backarna samtidigt som han hittar ett sätt att få pucken förbi Örebros överlägset bästa spelare. Han valde ett av de svårare tricksen, den klassiska Kenta Nilsson-varianten från VM 1989, den förväntade sig nog inte Ehnroth.
Filijokus.
Fjärde matchen i kvartsfinalen var oerhört viktig. Örebro fick inte förlora, för då skulle uppförsbacken bli för brant. Luleå ville inte förlora, för då skulle serien kunna bli för lång. Bortalaget hade en slags liten matchboll, för att använda salig Bengt Grives referentspråk, och den ville man inte så gärna göra sig av med.
Spela smart, hade ”Bulan” säkert sagt, ge inte bort något, vi kommer att få våra chanser, väste han sannolikt på sin Pitedialekt. Hans spelare blev kanske lite för försiktigt i inledningen, det märktes främst i uppspelen och vid tekningarna, men sen var det ju samma gamla vanliga Luleå. Lite bättre än Örebro på det mesta, lite mer konsekvent, lite mer sammanhållet – och med mycket mer magi.
Luleås matchboll är inte så liten längre. Jag förväntar mig att den här serien tar slut på fredag.
Till sist: Tänk dig att du är tränare för ett lag som slutat sjua i serien. Du får serietvåan i kvartsfinal. Du har vunnit en match, varit nära att ta ytterligare en och ska nu försöka utjämna serien på hemmaplan. Du bestämmer dig för att bänka lagets poängkung. Niklas Eriksson och Örebro försöker få oss att tro att Robin Kovacs inte tar plats i laget på sportsliga grunder och den som tror att vi går på det måste vara klenbegåvad. Jag vill gärna veta vad Kovacs gjort – för Örebro är då definitivt inte ett bättre lag utan honom.