När Luleå Hockeys herrar presenterade stjärnan och från långtidskontrakt utköpte Mathias Bromé som sista pusselbiten till årets lagbygge hade jag knappt börjat fundera på midsommarmaten. Skillnaderna från de senaste årens utdragna processer är uppenbara – men det är inte vad som står ut mest.
För med Bromé har Luleå faktiskt begåvats med en forwardsbesättning som är direkt sprängfylld med offensiv kompetens.
Han var OS-spelare senast, då Linus Omark sannolikt också spelat om han inte tackat nej. Eetu Koivistoinen har landslagserfarenhet, precis som Markus Nurmi och Anton Levtchi. Dessutom har Brian O´Neill, en av de bästa nordamerikanska centrarna i Europa fram till fjolårets skadedrabbade säsong, anslutit. Det är sex namn som allihop kan göra mer än 20 mål på en SHL-säsong. Jag bedömer att åtminstone Levtchi, O´Neill och Omark är potentiella poängligavinnare.
Att ha så mycket offensiv spets i truppen är inte en situation som Luleåsupportrarna vant sig vid. Tar vi dessutom med Brendan Shinniminn och hans 16 fjolårsmål, Pontus Andreasson, potentiella genombrottsgaller som Hedqvist och Ihs Wozniak samt backsidans fem-sex spelare med powerplaykompetens inser ni att det här är en fruktansvärd offensiv bredd.
Jag vågar slå fast att vi inte sett dess like sedan åren runt SM-guldet.
Innebär det per automatik SM-guld? Absolut inte. Det är hemskt sällan som det mest offensivt talangfulla laget vinner – bara i fjol känns det som att mästarna Skellefteå hade tre-fyra lag framför sig i den kategorin – och ska jag vara ärlig känns det som att det finns en inneboende motsättning i klubben.
Den mellan spelarnas offensiva briljans och tränarens självuppoffrande kravbild.
Thomas ”Bulan” Berglund är skicklig. Som tränare tillsammans med Jonas Rönnqvist var han en av dem som räddade Luleå Hockey, som skapade den stabila förening som finns idag. Men: Han saknar ett SM-guld för att kröna sin karriär – och bättre chans än den här lär han inte få.
De gånger Berglunds lag gått långt i slutspel har de haft annan prägel, med några få offensiva fokuspunkter och en proletär massa av hård arbetande spelare. Nu finns två, till och med tre, producerande kedjor och ont om ursäkter.
Det är mycket som ska fås att passa sömlöst – men syr ”Bulan” ihop det här är Luleå en av guldkandidaterna.