"Jag är van vid att folk förväntar sig saker av mig", säger Brian O´Neill.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Luleå Hockeys nye förstecenter kommer från Yardley, ett samhälle som ligger några mil norr om den ruffiga arbetarstaden Philadelphia och har ungefär lika invånare som Jokkmokk. Det var där som O'Neill och hans tvillingbror tidigt började att intressera sig för hockey.

Till deras pappas glädje.

– Han tvingade aldrig på oss hockeyn men hoppades nog att vi skulle ge den en chans. Pappa fick själv aldrig möjligheten att spela men älskar den här sporten och det började jag också göra, säger Brian O'Neill och ler åt minnet.

Han förälskade sig, precis som pappan hade gjort, när Philadelphia fick ett eget lag i NHL.

Under 1970-talets mitt lyckades det hårdföra laget, som anfördes av Bobby Clarke, att stöka sig till två titlar. Efter det har det inte blivit några fler.

Så Brian O'Neill vet allt om hur det är att älska en klubb som inte längre verkar kunna vinna.

– De har haft några svåra år. Läget hade kanske varit annorlunda om de hade draftat Cale Makar eller Miro Heiskanen i stället för Nolan Patrick. Men nu är det som det är och det kommer nog att dröja åtminstone fem år till innan de eventuellt har en chans, säger han.

Att många av anhängarna till det lag han numera är en del av har tröttnat på att förlora efter 28 säsonger som på ett eller annat sätt har slutat i besvikelse är något han har förståelse för.

– Killarna i laget har berättat om finalen de var i för ett par år sedan. De tog den där förlusten hårt. Några av dem har ju också börjat att bli äldre och har inte så många år till på sig, säger O'Neill.

– Hårt och uppoffrande arbete är något som uppskattas där jag kommer ifrån. Jag bryr mig också djupt om hur det går för laget och är en spelare som folk kan förvänta sig alltid ger allt.

Många klubbar i Europa var intresserade av Brian O`Neill, men han valde Luleå Hockey.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Han förklarar sedan varför.

– Det är många som har kommit fram och pratat när jag har varit med min son, och alla i den här staden verkar vara intresserade av hockey och bry sig om klubben. Och jag har förstått att förväntningarna är höga nu. Alla de där samtalen med människor som inget hellre vill än att det ska gå bra för klubben har gett mig en känsla av samhörighet, och jag kommer göra mitt bästa och hoppas kunna bidra till att göra alla lyckliga, säger Brian O`Neill – och talar sig varm om det följe och stöd Luleå Hockey hade i mötet med Boden Hockey.

– Jag har förstått att laget vi mötte är en gammal rival och det hade kanske med saken att göra men jag har aldrig upplevt något liknande i en försäsongsmatch.

Förväntningarna som värvningarna av spelare som honom och Mathias Bromé skapat bekommer honom inte.

– Jag är van vid att folk förväntar sig saker av mig. Allt går inte alltid ens väg och det kommer säkert att finnas stunder av frustration. Men det finns tillräckligt med erfarenhet i det här laget för att kunna hantera det, säger han.

Intresset för hans tjänster var stort, det var flera av klubbarna i det europeiska toppskiktet som hörde av sig till hans agent när kontraktet med schweiziska Zug gick ut, men det var Luleå Hockey som fick honom.

Att det blev så berodde mycket på Linus Omark som hörde av sig till Brian O´Neill och berättade att han hade älskat att ha honom som lagkamrat. Efter han hade fått veta att det också pågick samtal mellan föreningens sportchefer och centerns agent.

De hade aldrig spelat ihop och kände inte varandra. Men Omark och O´Neill hade spelat mot varandra i KHL och NL många gånger och det fanns en ömsesidig respekt och beundran dem emellan.

– Att någon som han vill ha mig till sin klubb betyder mycket. Det är sättet hans hjärna fungerar på som särskiljer Linus. Jag imponeras verkligen när jag hör honom berätta hur han ser på olika situationer, men också hans tuffhet och förmåga att skydda pucken, säger han.

Nackfrakturen som han drabbades av när han ramlade in i en motståndare under match mot Bern några veckor innan jul hade kunnat inneburit slutet för hans hockeykarriär, men Brian O'Neill hade tur, och fick inga men. Vare sig fysiskt eller psykiskt.

– Det var nära att det gick illa och jag var skakad i några veckor. Men när smärtan började försvinna och jag kunde göra sakerna jag brukade göra innan jag skadade mig, läkte jag även psykiskt, säger Brian O'Neill som var tillbaka i spel bara tre månader senare.

" Att spela hockey är det som gör mig lyckligast och jag kommer fortsätta så länge som jag känner mig motiverad och i bra form", säger Brian O´Neill.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Det du råkade ut för har inte fått dig att tveka och bli försiktigare på isen?

– Nej. Jag har aldrig varit rädd för att ge mig in i situationerna som det händer smutsiga saker i. Det är en av anledningarna till att jag har tagit mig långt. Om jag inte känt att jag kunde spela som jag vill hade det inte varit någon idé att fortsätta. För jag hade helt enkelt inte tyckt att det känts kul då.

Han tillägger sedan:

– Läkaren var tydlig med att jag inte hade något att oroa mig för efter operationen. Det var en lättnad. Det känns som så länge sedan nu och jag tänker faktiskt inte alls på det där längre. Det som hände har bara fått mig att uppskatta hockeyn ännu mer. Det var nära att den togs ifrån mig och det känns som att jag har fått en andra chans. Jag har haft en bra karriär och hade kunnat tagit ledigt i några år och hittat ett vanligt jobb. Men jag känner mig inte färdig. Att spela hockey är det som gör mig lyckligast och jag kommer fortsätta så länge som jag känner mig motiverad och i bra form.

Och än känner du inte att åldern har börjat hinna ikapp dig?

– Nej. Jag ser kanske inte ung ut längre men att vara runt de yngre killarna dagarna i ända bromsar åldrandet. Jag känner mig ung i sinnet. Jag känner mig också i bra form.